2026 är det 30 år sedan samhällets syn på läs- och skrivsvårigheter förändrades i grunden. Mellan 1996 och 1998 pågick den stora Dyslexikampanjen då svenskarna fick lära sig att dyslexi är vanligt, att diagnosen är oberoende av begåvning och att den går att göra något åt.
Tidigare hade många med dyslexi valt praktiska yrken för att slippa misslyckas. Den tekniska utvecklingen under 1990-talet ledde till att kraven på att kunna läsa och skriva ökade i samhället.
Initiativtagare till kampanjen var Elisabet Reslegård. Hon var då informationschef för Kulturhuset i Stockholm och hade upptäckt att hennes son Max hade dyslexi. Några år tidigare hade hon inlett ett samarbete med logpopeden Ulla Föhrer som utredde sonen Max. Under några terminer hade de anordnat föreläsningar om dyslexi med experter och forskare.
Lunchen som förändrade allt
En dag åt Elisabet lunch med Bo Aggerborg, som var ägaren till den reklambyrå som hade hjälpt till med den stora Leonardo da Vinci-utställningen på Kulturhuset. “Vi tycker det är så roligt att arbeta med dig, vad vill du göra?” sa han till Elisabet.
– Och jag drar efter andan och tänker: säger jag det här måste jag genomföra det. Jag sa: Jag vill göra en landsomfattande dyslexikampanj. Så pratade jag en timme utan uppehåll.
Då sa Bo Aggerborg ”då gör vi det”.
Elisabet Reslegård tog kontakt med Dyslexistiftelsen och Svenska slexiföreningen och bildade Dyslexifonen med politikern Bengt Westerberg som ordförande. Hennes närmsta medarbetare blev författaren Torbjörn Lundgren som själv har dyslexi och var aktiv i Förbundet mot läs- och skrivsvårigheter (FMLS), dåvarande Dyslexiförbundet som självklart ingick i Dyslexifonden.
– Om man inte lyfter fram dem som själva har problemen blir det fel, säger hon.
Förberedelser var nyckeln
Noggranna förberedelser var en av nycklarna till att kampanjen blev så lyckad.
– Eftersom vi ville få till en attitydförändring kring en så här känslig fråga, insåg vi att kampanjen måste vara väldigt genomarbetad och planerad. Och sedan när den sjösätts så ska den verkligen bära, säger Elisabet Reslegård.
De skickade Ulla Föhrer och läraren Anita Hjälme till Nya Zeeland, där man påstod att man kunnat “bota” dyslexi. Föhrer och Hjälme och kunde visa att det inte stämde och skrev en skrift om det.
Dyslexikampanjen finansierades med medel från bland annat Arvsfonden och KK-stiftelsen, samt i form av varor och tjänster som förhandlades fram från många olika parter. Det sammanlagda värdet motsvarade 36 miljoner kronor.
De lyckades engagera fackliga organisationer, stora företag, politiker och många ur kultursektorn i kampanjen. De knöt även till sig folkbiblioteken, och utlånen av talböcker ökade med 17 procent. Kampanjen med sitt röda X syntes på helsidesannonser i dagstidningar och på stortavlor över hela landet.
Nätverk byggdes upp
En annan framgångsfaktor var att ett nätverk av kontaktpersoner byggdes upp, till exempel inom folkbiblioteken. Många var med och spred information om dyslexi.
Den kunskap som finns om dyslexi idag innebär att diagnosen inte är så stigmatiserande, men samtidigt kommer nu signaler om färre hjälpmedel i skolan, något som riskerar att backa tiden flera decennier för alla med läs- och skrivsvårigheter.
– Det finns en attityd uppifrån där man menar att om barnen bara får rätt pedagogik från början så löser vi läs- och skrivsvårigheterna. Men dyslexi är något man har hela livet igenom, säger Torbjörn Lundgren och berättar vidare om alla strategier som människor tar till för att klara det som är enkelt för andra.
– I vårt tidigare projekt Orden på jobbet mötte vi en undersköterska med dyslexi som satt på övertid en kvart varje dag för att kunna skriva dagrapporter, eftersom det tog så lång tid. Jag själv skriver om och korrekturläser mina texter åtskilliga gånger, säger Torbjörn Lundgren.
Text: Marja Beckman
Läs även artikeln från 20-årsjubiléet.