”Jag kände en sådan jävla kärlek till musiken”

”Jag kände en sådan jävla kärlek till musiken”
Kompositören Jacob Mühlrad får 2017 års stipendium av Micael Bindefelds stiftelse. Läs artikeln om honom.

Stipendiet delas ut till människor som förmedlar kunskap om Förintelsen.

 

Porträttet nedan är från Läs&Skriv 2 2016.

 

– Folk har svårt att förstå hur dyslexin påverkar skolarbetet. Men de har ännu svårare att förstå hur dyslexin påverkar det musikaliska. För mig har notläsningen varit ett helvete.?

Det säger Jacob Mühlrad. En av Sveriges mest lovande unga tonsättare.

Jacob Mühlrad är 25 år gammal och studerar västerländsk konstmusik på Kungliga musikhögskolan i Stockholm. Det är hans sista termin och han funderar på att läsa vidare för att få en masterexamen.  Men han har svårt att bestämma sig. Tiden vill inte riktigt räcka till. 

Parallellt med studierna anlitas Jacob flitigt för att producera musik. Jacob är den genom tiderna yngste kompositör som fått sina verk uppförda på Kungliga operan. Han har också fått verk uppfört av Sveriges Radios Symfoniorkester i Berwaldhallen. Just nu har han beställningar på musik för åtminstone två år framåt.

– Tack och lov har jag en bra arbetskapacitet. I lördags satt jag 12 timmar och jobbade, och orkade ändå festa efteråt. 

Jacob drar handen genom sin lockiga kalufs och skrattar till. 

– Det är ett bevis till alla mina gamla lärare. Jag är inte lat. Verkligen inte.

I skolan hade Jacob svårt att koncentrera sig. Han tänker att lärarna såg honom som ett problembarn, lat och ointresserad. Det blev också så han kategoriserade sig själv, tills han i tolvårsåldern fick veta att han har dyslexi. 

– Diagnosen gav mig en större förståelse för mig själv. Men det tog lång tid innan jag kunde komma ur den cementerade rollen som jag hade tilldelats. Jag betraktades länge som lat och lite dum. 

Jacob känns som en mycket känslosam person och det är svårt att inte påverkas av honom. Det är som om det vibrerar från honom. Det måste vara dessa känslor som han så lyckosamt ger uttryck för i musiken. Jacob har alltid älskat att lyssna på musik. Men till skillnad från många andra musikbegåvade personer är Jacob inte född framför en flygel eller en cello. Han var faktiskt ganska gammal innan han själv vågade börja utöva musik.

På fritidshemmet där han gick fanns ett trumset som han tyckte om att spela på. Det blev en ingång till musiken, om än ganska opretentiös. Trummandet passade också den stämpel han fått, som ”hyperaktiv och orolig skitunge” . Nästa steg i musikutövandet skedde hemma. I källaren stod en gammal synth som Jacob började spela på. Han spelade andras musik på gehör och han improviserade eget. Grannarna som hörde från gatan reagerade på att det lät bra. Till och med riktigt bra. 

Så Jacob förstod att det här var hans område. Han funderade på att bli konsertpianist och började ta lektioner. Bland annat för Staffan Scheja och idén var lära sig en repertoar för att kunna söka in till musikhögskolans pianoutbildning.

– Men det var en omöjlighet att jag skulle kunna komma in. Jag kunde ju inte noter, säger Jacob.

Under tredje året på gymnasiet träffade Jacob kompositören Sven Davis Sandström. Han upptäckte att Jacob hade potential och erbjöd att ge honom privatlektioner i komposition. En gång i veckan kom han till Viktor Rydbergs gymnasiet där Jacob gick.

– Sven David målade upp en verklighet som jag behövde höra. Han var tydlig med att om jag ville bli kompositör, då måste jag lära mig noter. Annars kunde jag fortsätta improvisera och kanske göra pop- eller jazzmusik. 

Men för att skriva en symfoni – då måste Jacob kunna noter. Han måste ha ett språk för att kunna kommunicera musiken till musikerna. Jacob blev rekommenderad att söka till Gotlands tonsättarskola, vilket han gjorde och antogs till. 

– Jag hade inte fyllt 20 och helt plötsligt skulle jag flytta till Gotland. Det tog ett tag innan jag började trivas. Men nu i efterhand kan jag uppskatta tiden i Visby extremt mycket. Den mängden kunskap hade jag aldrig annars kunna ta in på så kort år. Jag har aldrig utvecklats så mycket i hela mitt liv. 

Efter två år på Gotland, med notläsning från morgon till kväll, var Jacob mogen för Kungliga musikhögskolan. Han blev antagen. Men hans dyslektiska kamp med noterna fortsätter. Han tycker att noter är svårare än bokstäver. De hoppas på samma sätt, men konsekvenserna av en felskrivning i en komposition bli mycket större. Och mycket svårare att rätta till en ett fel i en text.

– Det finns system för hur symbolerna i musiken ska balkas ihop. Om det blir fel på något håll tar det väldigt lång tid att rätta till. När jag skriver kan det bli många fel i ett enda stycke. 

Men det finns hjälp att få. En kurskamrat till honom har anlitats för att korrekturläsa Jacobs partiturer. När han ser något som är tveksamt tar han en bild med mobiltelefonen och skickar till Jacob med frågan: ”Är det verkligen så här du menar?”. 

– Och så svarar jag ”Oj, oj, oj. Det där var inte helt rätt”. Och så ändrar jag. Jag tror att jag på mitt senaste verk har fått ett 80-tal mms-bilder från min kurskamrat. Det är en fantastisk hjälp. 

Jacobs förläggare, Gehrmans musik- förlag, korrekturläser partiturerna på samma sätt. Vilket är en trygghet för honom.

–Ibland tänker jag att om jag inte hade varit så naiv så skulle jag inte befunnit mig där jag är idag. Jag är blåögd inför svårigheter och det är ett karaktärsdrag. 

Och Jacob har aldrig reflekterat över det vansinniga i att kasta sig över ett nytt symbolspråk, det vill säga noterna, när han knappt kan läsa och skriva. Dessutom har han kastat sig in i ett yrke som bara en handfull svenskar kan försörja sig på. 

– Mina föräldrar har varit väldigt stöttande, men nu ibland kan jag tänka att de varit ganska oansvariga, säger Jacob och skrattar.

Men så blir han allvarlig. Och berättar att hans motiga bakgrund gett honom en fin gåva, en okänslighet för motgångar. Han har inga problem med att vara dålig eller att misslyckas. Han är van att jobba i motgång och han är inte beroende av beröm. Det gör honom orädd. 

– Men det är inte bara det. Jag vågade kasta mig in i det här med fullt engagemang eftersom jag kände en sådan jävla kärlek för det. När jag spelade piano för första gången var det som en religös upplevelse. Det var helt otroligt, säger Jacob.

 

Text: Eva Hedberg

Jacob Muhlrad (Foto: Eva Hedberg)
Annonser