''Jag slet för att lära mig skriva''

Helen Tursten, Foto: Anna-Lena Ahlström
Helene Tursten tänker i bilder. Innan hon sätter sig vid datorn för att skriva ser hon berättelsen framför sig i bild. Foto: Anna-Lena Ahlström
Deckarförfattaren Helene Tursten lärde sig läsa när hon var fem år. Plötsligt en dag förstod hon vad orden i Kalla Ankas pratbubblor betydde och snart gick läsandet som en dans. Men för att lära sig skriva fick hon kämpa.

Den här artikeln publicerades första gången i tidningen Läs&Skriv nr 3 2016. Författaren Helene Tursten kommer att medverka på Dysleximässan i Karlstad 2018.

 

Några år efter gymnasiet utbildade sig Helene Tursten till sjuksköterska. Flera år senare läste hon till tandläkare. Men som det hann hon bara jobba i tio år innan en reumatisk sjukdom tvingade henne att sluta. För att inte bli isolerad började hon skriva artiklar om tandvård till en patienttidning och hon skrev också några noveller. Ganska snart började en större berättelse spira inom henne. Den handlade om polisen Irene Huss, som kom att bli huvudperson i hennes tio första kriminalromaner.  Den första kom ut 1998. 

- Jag berättade inte för någon vad jag höll på men innan jag visste att jag kunde klara av att skriva en bok, säger hon. Jag behövde bevisa för mig själv att jag kunde. 

Skrivandet har alltid varit komplicerat för Helene Tursten. När hon satt med de första böckerna fick hon kämpa hårt för att få ner berättelsen i pränt. Nu efter  20 års flitigt författande har det satt  sig. Hon menar att skrivandet är ett hantverk som de flesta kan lära sig. 

-Jag försöker använda mig av samma språk som när jag talar. Det blir ett ganska rakt språk och inte så mycket krusiduller, säger hon. 

Men det är viktigt att hitta de ord som passar, och man får inte vara bekväm och undvika vissa ord bara för att de är svåra att stava till. Då måste man slå  upp ordet. Helene Tursten har alltid SAOL (Svenska Akademins Ordlista)  vid sin sida.

Vissa ord är hopplösa att stava till.Som ”mustasch”, till exempel. Det måste jag alltid slå upp.

Att Helene Tursten skulle få skrivsvårigheter var nog oväntat för hennes  föräldrar. Hon som lärde sig att läsa så  lätt som femåring och var lite mallig över det. Hon trodde självklart att hon skulle kunna skriva lika bra som hon kunde läsa. Men så blev det inte. Hon saknade känsla för hur bokstäverna såg ut och det var till och med svårt för henne att skriva sitt namn. Som sexåring anade hon själv att något inte stämde med skrivandet. Ändå blev skolan en chock.

Vi skulle lära oss skriva bokstäver och ord, men det gick inte bra. Jag kände mig så dum. Läraren var visserligen snäll, men hon sa att jag slarvade.  Och så var det verkligen inte. 

Helene Tursten förstod att hon behövde göra något extra för att klara sig i skolan. Hon började öva i smyg för att kompensera för det som var svårt. Hon skrev av orden - om och om igen: ”Orm. Far. Mor…”  Det blev ordbilder som hon lärde sig utantill. När hon inte hade  övat tillräckligt fick hon många fel på rättstavningsproven, men när hon hade övat fick hon nästan alla rätt.  

Min räddning var nog att jag var  så enveten, säger hon. Sommaren  mellan 3:an och 4:an tog jag med alla skolböcker hem. Jag skrev av allt och lärde mig utantill.  

Begreppet dyslexi existerade inte och Helene Tursten skämdes för att hon stavade så dåligt. Eftersom hon inte ville riskera att bli kallad plugghäst dolde hon inför sina kamrater hur mycket tid  hon egentligen lade ner. Väl uppe i gymnasiet var hon nära att bli utbränd, hon tappade sugen för allt skolarbetet. Betygen sjönk i alla ämnen, även matte och läsämnen som hon egentligen hade lätt för. 

Att Helene Tursten började skriva som vuxen handlade inte om någon  revansch. Det skulle vara främmande  för henne. Skrivandet måste var lustfyllt, annars blir det inte bra, menar hon. Men visst tycker hon att det också är slitsamt. - Jag tror att det var Jan Guillou som  sa att skrivandet är 90 procent  transpiration och 10 procent inspiration. Det håller jag med om. Men utan de där 10 procenten går det inte att bli författare. Man måste ha en berättelse. 

Inspiration hämtar hon bland annat från läsandet, som hon menar är otroligt viktigt. Hon har alltid en bok på gång.

När man läser skapar man egna inre bilder och fantasin stimuleras. De som inte läser vet inte vad de missar, säger Helene Tursten. 

Text: Ester (Eva) Hedberg

Ämnen:

Relaterade artiklar

Välkommen till Dysleximässan 2018 Karlstad 19-20 oktober