– Vad är normalt? För mig är det normalt att föreläsa och gestikulera för mina soffkuddar. Det är så jag lär mig, säger Maria Wennberg.
När Maria Wennberg slutade fyran i grundskolan, hade ingen märkt att hon inte kunde läsa, eftersom hon var högpresterande redan som liten.
– Genom att röra mig i klassrummet, kunde jag både lyssna till och se hur andra elever gjorde sina uppgifter och lära mig av det, berättar Maria.
I årskurs fem flyttade familjen till USA. Där fick Maria en nystart med läsningen.
– Där förväntades jag inte kunna läsa, absolut inte stava, eftersom jag inte kunde språket. De hjälpte mig bygga upp läsningen från grunden på barnnivå.
När det var dags för högstadiet flyttade familjen till Sverige. Maria hade lärt sig att lyssna väldigt väl. Hon pluggade och lyssnade och hade MVG i allt, även om stavningen var usel.
Hennes strategi var att måla kunskapen på tavlor och att lyssna och medverka på lektionerna.
På gymnasiet räckte inte tiden till för Marias strategier. Första året på gymnasiet var tufft, så Maria flyttade tillbaka till USA under årskurs två och fick A i allt. Tredje året på gymnasiet läste hon på en folkhögskola i Sverige. Hon var yngst i klassen och läste bara naturämnen.
– Som internatelev på en folkhögskola kunde jag studera på mitt sätt. Jag ser i bilder och pluggar i bilder. Den vanliga gymnasieskolan passade inte riktigt mig. Där skulle man vara duktig utan att plugga. Men för en dyslektiker är mer tid nyckeln, säger Maria.
Sedan sökte Maria till läkarlinjen, men kom inte in, utan hamnade på reservplats. Ett år senare hade reglerna ändrats, så att hon inte fick tillgodoräkna sig sitt gymnasieår i USA. Hon blev tvungen att läsa en stor andel av gymnasiepoängen och studietakten var extremt hög. Då gick Maria till kommunen för att få en dyslexiutredning.
– Du har en fruktansvärt gräslig form av dyslexi, sa de. Du kommer aldrig att bli något där man behöver läsa. Du kan bli partyplanerare eller kassörska.
– Det var som att få en dom. Det fanns inte ett spår av de skulle hjälpa mig.
Maria Wennberg är tacksam över att hon fick sin dyslexidiagnos så sent. Ingen hade tidigare sagt att hon inte kunde det ena eller det andra. Så nu bestämde hon sig för att bli läkare,
bara för att det är det svåraste man kan bli. Hon kom in på läkarlinjen i Köpenhamn, men förstod inte danskan, varken i tal eller skrift.
– Jag tittade på bildspelen från föreläsningarna och pluggade in dem. Bilder säger mer än 1000 ord.
Maria fick högsta betyg i Danmark, men lyckades nästa termin bli antagen på KI i Stockholm och det var givet att börja om läkarstudierna där.
– På Karolinska Institutet fick jag längre tid på tentor och kurslitteraturen på band.
Att lyssna på läroböckernas 1000-tals sidor ger hon dock inte mycket för. Bättre då att lyssna noga under föreläsningarna och använda sitt fotografiska minne. Sedan gick Maria Wennberg hem och målade föreläsningarna på stora tavlor, en del så stora som 20 meter långa. Hon är också tacksam för två goda studiekamrater, som hon diskuterat och memorerat mycket med under studietiden.
Sommaren 2016 fick Maria Wennberg sin läkarlegitimation. Idag är hon 30 år och arbetar som barnkirurg på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hon opererar barn som har blindtarmsinflammationer, testiklar som vridit sig och ljumskbråck med mera samt svarar på kirurgfrågor från hela Västra Götaland.
– Man kan visst bli akademiker även om man har dyslexi. Man får bara lägga ner lite mera tid, avslutar Maria Wennberg
Text: Ylva Bjelle
Artikeln är publicerad i Läs&Skriv 2 2017. Läs fler artiklar från Läs&Skriv i papperstidningen. Den får du som stödmedlem, medlem eller prenumerant.
