Fortsatt debatt om dyslektiker i Djursholm

Bilden föreställer fysiska tidningar i tryckeriet. Photo by Bank Phrom on Unsplash
I en krönika i tidningen Affärsvärlden skriver Susanna Popova om dyslektiker i Djursholm. Hon hänvisar till en studie från 2016 av Mikael Holmqvist. Dyslexiförbundet har tidigare svarat på hans inlägg, som vi anser är vilseledande.

Den 9 januari i år skriver Susanna Popova en krönika i tidningen Affärsvärlden. Där frågar hon sig varför det finns så många med dyslexi i Djursholm. Svaret hämtar hon från Mikael Holmqvist studier. I en debattartikel i Dagens Nyheter 2016 skrev han bland annat att skolpersonal i Djursholm säger att studiesvaga eller till och med normalbegåvade elever ofta får diagnosen dyslexi. Bland ungdomar, anses det inte vara någonting negativt att ha dyslexi och kalla sig "dysse". Vidare hävdar han att en dyslexidiagnos där innebär många fördelar för elever: som länge provtid och möjligheten att göra prov muntligt. Dyslexiförbundet anser att hans inlägg är vilseledande. 

Här kan du läsa vårt svar som publicerades i Dagens Nyheter:

Holmqvist reproducerar gamla myter om dyslexi
Publicerade i Dagens Nyheter 2016-02-03 

Holmqvist tar i en artikel (DN 25/1) upp ett viktigt samhällsproblem: en tredjedel av de inskrivna hos Arbetsförmedlingen klassas som funktionsnedsatta. Efter detta påstår Holmqvist att det knappast stärker ”en arbetslös människas självförtroende eller främjar personens allmänna anställningsbarhet.” Några belägg för sitt påstående anger inte Holmqvist, trots att det finns belägg för motsatsen. Bland annat i Ulla Föhrers och Eva Magnussons djupintervjuer med 40 personer med dyslexi.

Holmqvist förklarar vidare att hans studier av skolorna i Djursholm visat att ”studiesvaga eller till och med normalbegåvade elever ofta diagnostiserades som dyslektiker.” Han förfasas också över att ungdomarna där använde uttrycket ”Dysse i Djursan, vilket inte sågs som någonting negativt.”

Av detta konstruerar Holmqvist sedan en teori: För samhällets mest utsatta grupper är klassificeringen som funktionsnedsatt generellt en björntjänst, medan en dyslexi­diagnos kan bidra till de redan mest integrerade gruppernas fortsatta framgång.

Han påstår utan belägg att dyslexidiagnos i Danderyd skulle innebära ”en rad konkreta fördelar för eleven, bland annat förlängd provtid och möjlighet att göra prov muntligt.” Medan diagnostisering av arbetslösa, som regel skulle ”drabba de personer som redan står längst från arbetsmarknaden.”

Som författare med dyslexi och verksam inom de olika dyslexiorganisationerna kan jag berätta att vi under många år, i samarbete med myndigheter, arbetat för att sprida kunskap om läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Vi har gjort det och gör det både utifrån befintlig forskning, yrkespraktik och de berördas egna erfarenheter. Utifrån detta vill jag påtala att Holmqvists formulering ”studiesvaga eller till och med normalbegåvade elever” blottar en kunskapsbrist. Grundläggande i fråga om dyslexi är att det inte har med begåvning att göra. Det finns både hög-, medel- och lågbegåvade med dyslexi. Samtidigt uppfattas personer med dyslexi inte så sällan som studiesvaga, av personer som saknar kunskap om deras specifika förutsättningar.

Ordet ”dysse” är en benämning som ungdomar runt om i landet i dag använder allt mer frekvent, vilket våra organisationer ser som positivt eftersom det stärker deras egen självbild och självförtroende.

Att diagnostisering av arbetslösa som regel skulle ”drabba de personer som redan står längst från arbetsmarknaden” är inte vår erfarenhet. Tvärtom har vi sett hur anställda fått både utbildningar och arbetsplatsanpassningar, genom att man, med hjälp av utredningar, tagit reda på de egentliga hindren.

Så har vi de direkta fördelarna som eleverna i Danderyd enligt Holmqvist skulle få genom förlängd provtid och möjlighet att göra prov muntligt. Det är en myt som våra organisationer slagits mot sedan början av 1990-talet. Saknar man kunskap så spelar det ingen roll om man får längre tid eller muntliga förhör. Däremot möjliggör det för elever med dyslexi att visa vad de faktiskt kan. Därför är rätten att få lyssna till texter, längre tid vid prov, liksom muntliga förhör i dag en självklar pedagogisk åtgärd - inte bara i skolan, utan även i arbets­livet. En åtgärd som bland annat Trafikverket använder i samband med körkortsproven.

Det finns i dag ett system för det Holmqvist lättvindigt ger en klackspark genom att etikettera det som medikalisering. Systemet, framtaget av WHO, heter ”Internationell klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa”, ICF. Där vägs flera aspekter in. Det är kroppens funktionella förutsättningar. Det är aktiviteten (att man här och nu ska klara av sitt arbete). Det är delaktigheten (att man själv har rätt att vara delaktig i besluten) och slutligen omgivningen (att omgivningen ska anpassas så att individen i möjligaste mån ska kunna fungera självständigt).

När systemet använts rätt har alla delar vägts in. Jag uppmanar därför alla att medverka till att personer med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi får samma förutsättningar som de utan nedsättningar, oberoende av var de bor och verkar.

Text: Torbjörn Lundgren 

Länkar

Artikel i Dagens Nyheter från 2016 (låst)
Artikel i Affärsvärlden