Förbundsstyrelsen säger i ett uttalande att vi har i Sverige en skollag och en hälso- och sjukvårdslag (HSL), som skall gälla lika för alla medborgare.
Därför är det märkligt och oacceptabelt att landstingen tolkar HSL så olika. Landstingens agerande leder till att många barn och ungdomar inte får den utredning och det stöd de behöver. För andra är väntetiden alltför lång. Det kan ta upp till två år innan en utredning beviljas, och ofta föregås utredningen av en intensiv kamp. När stödet slutligen kommer, kan det vara alldeles för sent. De färdigheter i läsning och skrivning man går miste om i tidiga skolår går aldrig helt att reparera.
Berörda landsting motiverar sitt ointresse med att detta enligt skollagen är kommunernas uppgift, eller också ger de andra tvivelaktiga förklaringar. Dyslexiförbundet menar att landstingen aldrig kan avhända sig sitt ansvar enligt HSL, såvida inte detta är avtalat och skatteväxlat och att man är förvissat om att kommunen träder in enligt HSL. Alltför många barn ramlar idag mellan stolarna!
Kommunerna har enbart ansvar enligt skollagen, men i svårutredda och svårbehandlade fall av läs- och skrivsvårigheter måste sjukvården träda in med sina expertkunskaper och hjälpmedelsresurser. Ungdomar behöver hjälpmedel även i hemmet för att klara läxor, surfa på internet och läsa böcker.
Dyslexiförbundet skickade ut enkäter till logopedmottagningar, vuxenhabilitering eller ÖNH-mottagningar i Sveriges 21 landsting. 20 av 21 landsting har svarat.
