Språk + tänkande = sant!

Recension av Monica Reichenbergs bok Vägar till läsförståelse – testen, läsaren och samtalet.

Recension av Monica Reichenbergs bok Vägar till läsförståelse – testen, läsaren och samtalet.

Det råder stor enighet om att vi i dagens informationssamhälle måste kunna läsa allt bättre. Men vad menar vi då med att kunna läsa? Jo, det finns en teknisk sida – att få bokstäver och ord på rätt plats – och en kognitiv sida – att kunna tänka om innehållet. Inom dyslexivärlden har vi – framför allt under 1980 och 1990-talet – fokuserat väl mycket på den tekniska avkodningen, därför att många lärare inte ville se betydelsen av att ha en automatiserad förmåga att avkoda orden och bokstäverna. Man förnekade helt enkelt förekomsten av de specifika svårigheter många av oss har – dyslexin. Men syftet med att läsa stannar inte vid glädjen att få bokstäverna på plats. Skriften är bara ett verktyg vi använder för att förstå och för att överföra information i tid och rum.

Uppdelningen mellan språk och tänkande riskerar alltså att leda tanken fel. Som om det var två skilda saker. Som om man kan tänka utan språk, och använda språk, utan att tänka. Och jag tror att denna tudelning är vanlig bland oss som har läs- och skrivsvårigheter. Våra misslyckanden leder ofta till att vi – i alla fall under vissa perioder i livet – i vårt tänkande tar avstånd från språket (= skriften). ”Läsning är ingenting för mig!” Men all språklig aktivitet har sitt ursprung i vårt tänkande och tänker gör vi ju. Läsförståelse handlar alltså om vårt tänkande och det är det perspektivet Monica Reichenberg har i boken ”Vägar till läsförståelse – texten, läsaren och samhället.”

Reichenberg har forskat om texters behov av röst – en berättare som syns/hörs i texten – och kausalitet – samband – ”som du vet”, ”på grund av det” osv. Naturligtvis ägnar hon då också en del av boken åt texten, så att lärare ska veta vad de bör titta efter, när de bedömer om en bok är lättläst i bemärkelsen begriplig och stimulerande för eleverna. Men ganska snart är Reichenberg över på läsaren – på hur det psykologiska spelet mellan bokens text och läsarens förutsättningar samspelar, för att uppnå förståelse. Även detta bygger på hennes forskning där hon följt elever i klassrummet och sett hur de ofta saknar strategier för hur läsning går till.

Det är, för vana läsare, självklart att man ska läsa mellan raderna, men många elever vågar inte göra det. De tror att det är fusk och efterfrågar ”rätt svar”. Men då har man inte förstått textens roll – att det handlar om den egna tolkningen. Att brottas med, texten och att till och med ifrågasätta författarens påståenden om man har andra referensramar. Detta är något man kan vara bra på, även om man har avkodningsproblem (dyslexi). Men det förutsätter att man får lära sig hur man gör. Det är också befriande när Reichenberg säger att: ”En vanlig missuppfattning är att goda läsare förstår allt de läser.” De gör vi inte, men vi är medvetna om när vi förstår och när vi inte förstår. Sen avgör vi blixtsnabbt om luckan i förståelse är avgörande eller ej. Det är sån självinsikt som gör oss till goda läsare. Inte heller det har med dyslexin att göra, men det kräver självförtroende.

Bokens tredje del handlar om samtalet och här redogör Reichenberg för olika teoretiska modeller för hur textsamtal kan läggas upp och hon påtalar Vygotskijs tanke om en ”zon för närmaste utveckling”. ”Det intressanta med detta synsätt är att kunskaper och färdigheter inte betraktas som något definitivt och absolut, som man har eller inte har, utan snarare som något relativt som man allteftersom kan hantera mer och mer på egen hand, efter att först ha utfört dem tillsammans med andra.”

Boken syftar till att – via lärare – ge eleverna en ”vägkarta” – strategier för hur läsning går till. Hon konstaterar också att elever som var svaga i läsning lyckades prestera över sin förmåga, genom att få interagera med personer som var mer kompetenta.

Dessa strategier, att resonera om texten och att därmed lära sig hur aktiv läsning går till, måste alla elever/läsare få insikt om. Det är ingen skillnad om man läst texterna på traditionellt sätt, eller om man lyssnat till dem. Man måste veta vad man ska göra med det man ”konsumerat”.

Reichenbergs vägledning är kortfattad och lättbegriplig – ca: 100 sidor. Men om det hon säger ska slå rot, krävs det säkert tankemöda hos varje enskild lärare. Det gäller ju att omsätta det i verkligheten och inte minst att skaffa sig kompetens att bedöma om den enskilde eleven förstått vad de gör när de läser.

Torbjörn Lundgren

Vägar till läsförståelse – testen, läsaren och samtalet. Natur & Kultur

Ämnen:

Bifogat material

PDF icon reichenberg.pdf