Lättläst och dyslexi har inga självklara samband 

Vad handlar det om?  

• En del tror att alla med dyslexi vill ha lättlästa böcker. Torbjörn Lundgren talar om skillnaden  
mellan lättläst och andra former av läsning.  

• Helene Lumholdt är författare till lättlästa böcker och berättar om sitt skrivande. 

Du som har dyslexi vill väl ha sådana där lättlästa böcker? 

Det är en vanlig missuppfattning att det skulle finnas en koppling mellan att ha dyslexi och att föredra lättlästa böcker, menar författaren Torbjörn Lundgren.  

Några riktlinjer för en lättläst berättelse är en rak kronologi (inte hoppa fram och tillbaka i tiden) och ett begränsat antal karaktärer. Man bör undvika krångliga ord och synonymer. Det ska inte vara för långa meningar. Det beror på att lättläst text är anpassad till målgrupper som har särskilda lässvårigheter. Från början anpassades texter för att passa personer med intellektuell funktionsnedsättning. Då blev det logiskt att också förenkla och förtydliga innehållet. Senare insåg man att sådana texter även kunde använda för personer med demens och att de kunde vara en ingång till svenska språket för personer med annat modersmål. På 1990-talet när dyslexi blev mer känt blev även det en målgrupp. 

Torbjörn Lundgren har själv dyslexi och är en stor läsare av all sorts litteratur. Torbjörn har suttit som styrelseledamot i Centrum för lättläst och har varit ansvarig för flera projekt Dyslexiförbundet drivit kring språket och hur det fungerar för den som har dyslexi. 

– I skönlitteratur är det ofta just språket som gör att man får en läsupplevelse. Författaren målar inte i  svart eller vitt, rätt eller fel. Han eller hon skildrar med språkets hjälp livets olika sidor. Det är när svaret inte finns med i texten, som läsaren tvingas tänka till och engagera sig. Vi som har dyslexi är ofta också ovana läsare, men vi har inte svårt att förstå. Vi kan behöva ganska mycket mer tid för att läsa. Eller så läser vi med öronen. För oss är nog motivation viktigast. Får vi ett kärleksbrev så kan det vara hur knepigt som helst, vi tar det till oss ändå. 

En riktlinje i lättläst är att konsekvent använda samma ord för en sak som beskrivs i texten. Som författare letar man istället det ”rätta” ordet. Har man skrivit ”gymnastik” så kan det nästa gång vara logiskt med ”rörelse”, sedan ”idrott” eller ”motion”. Det beror på vart författaren vill komma. 

– Om redaktören vill byta ut ord mot ett enklare, eller återupprepa det tidigare, riskerar flytet i texten alltså att försvinna. Författaren kanske har haft tankar med ordvalen. Synonymer ger valörer i texten. Valörer som vi med dyslexi inte har svårt att uppfatta, även om vi själva inte är medvetna om det, säger Torbjörn Lundgren. 

– En sak som för oss är störande och ibland förnedrande är om texten är överdrivet förklarande. Om den skriver oss på näsan det vi redan vet. Men för en del med intellektuell funktionsnedsättning är det ett stöd. 

När det gäller andra typer av text, informationstexter, är det å andra sidan viktigt att vara enkel och tydlig i språket.  

– Om någon håller på att bli överkörd. Då börjar man inte med att förklara vad som kan hända. Man ropar ”Akta dig”. Det var den typen av texter projektet ”Begriplig text” och skriften ”19 råd – för att skriva begripligt” handlade om, säger Torbjörn Lundgren. 

Inger Rålenius, som i många år varit rådgivare på Skrivknuten, har också dyslexi. Hon är inne på samma linje som Torbjörn. Hon föredrar uppläst text, eller att låta läsandet ta den tid hon behöver. Men det finns ett undantag då en lättläst bok har passat henne: 

– En gång såg jag en kokbok på lättläst språk. Jag gillade den för att den var mycket tydlig och lätt att jobba efter, berättar hon. 

Text: Marja Beckman 

Några riktlinjer för att skriva lättläst och begripligt:  

• LL-förlagets hemsida:  
https://ll-forlaget.se/om-lattlast/att-skriva-lattlast/ 

• Dyslexiförbundets projekt  
19 råd – för att skriva begripligt: begripligtext.se  

Några exempel på lättläst: 

– Skriv kort 

– Använd korta, enkla och vardagliga ord. 

– Skriv enkla meningar av varierande längd, men inga meningar med mer än 20 ord. 

– Inga inskjutna bisatser.   

”Att skriva lättläst är nästan som sudoku” 

Helene Lumholdt har skrivit lättlästa böcker sedan 1995 och tycker att det kan vara en spännande utmaning att skriva enkelt och samtidigt ge texten nyanser. 

När Helene Lumholdt började skriva lättläst för snart 30 år sedan var skrivreglerna enklare än de är idag. Meningarna skulle alltid vara uppbyggda av subjekt, predikat, adjektiv och punkt. Idag är det till exempel okej att börja meningar med “och” och på andra sätt variera rytmen i texten. Men metaforer i stil med “som spön i backen” får man inte använda. 

Helene Lumholdts senaste bok heter I fängelse och den kan du läsa mer om på sidan 6. 

– Det här är nog den bok som jag längtat mest efter att skriva. I mina tidigare lättlästa böcker har jag skrivit om lättillgängliga ämnen som slottet, hundar, katter, att åka tåg och semesterresor, säger Helene Lumholdt. 

Helene och redaktören hade en diskussion om ordet “avskydd” som ansågs för svårt med sitt ske-ljud. Men eftersom ett annat ord som “hatad” inte har riktigt samma betydelse fick ordet ändå vara kvar. 

– Det är kul att tänka på ordens olika valör och färg, säger hon. 

Att på ett mycket begränsat utrymme skriva ihop en text där inte bara det viktigaste är med utan även miljöbeskrivning och en gestaltning av känslor är en spännande utmaning. Nästan som sudoku, tycker Helene Lumholdt.  

Hon skulle gärna se lättlästa böcker inom fler områden. Böcker som tar upp lite ”tuffare” ämnen som till exempel kampsport eller rap-musik. Kanske skulle de kunna locka dem som vanligtvis inte läser så mycket. 

Text: Marja Beckman