b, d och den bråkiga dockan

Skärmbild som visar massa b:n samt ett d och utmanar läsaren att hitta d:et.
- Jag har alltid haft svårt att skilja bokstaven b från d.

Så har jag genom åren beskrivit mitt sätt att fungera. Men formuleringar kan dölja lika mycket som de vill förklara. När jag såg bilden här intill, hade jag inga problem att på nolltid upptäcka stället där den svarta bokstaven på den gröna bakgrunden avvek från de övriga.

Susanna Cederquist, som själv har dyslexi, kommenterade när jag nämnde detta på Facebook, att mönsterigenkänning och helhetsavkodning ofta tillhör de starka sidorna hos personer med dyslexi. 

Även om jag på ett sätt känt till det, så har jag aldrig satt ord på det. Men nu kan jag formulera det tydligare. Jag har inte problem med b och d i allmänhet. Jag har problem specifikt. Jag ser den grafiska skillnaden, men för att kunna använda det jag ser vid läsning måste jag, på någon millisekund, avgöra vilket ljud just den krumeluren representerar och det tar längre tid för mig än för många andra. 

- Tänk så här, sa ”läsfröken” när jag för hundra år sedan gick i femte klass: Stora B och lilla b går åt samma håll. Men lilla dockan är olydig. Hennes mage d vänder sig när hon blir stora D.

Frökens pedagogiska ansats var ambitiös, men det blev ganska rörigt i huvudet på mig när jag mitt i en text, som jag hade ordentligt svårt att ta mig igenom, också skulle tänka på bråkiga dockor. Jag förklarade istället att jag hade svårt för b och d. Punkt slut!

Generaliseringar begränsar vår möjlighet att utnyttja det vi är bra på. 

Att ta bort b och d ur alla texter är inget bra sätt att lösa mina problem. Men att i detalj förstå på vilket sätt bokstäverna krånglar, gör det lättare att finna lösningar. 

Torbjörn Lundgren

Ämnen: