Daniel spelar teater om sin dyslexi

Daniel Cramér Strömberg växte upp i en skådespelarsläkt. Hans mål var alltid att arbeta med teater, men när han sökte Dramatens regiutbildning satte dyslexin käppar i hjulet. – Jag föll för att jag så stenhårt mörkade min dyslexi. Det tog all kraft ifrån mig.

Daniel Cramérs står på scen framför en grupp personliga assistenter i Uppsala kommun. Han spelar sin monologteater ”Jag badar”. Ansiktet är rött och svettigt av känslor och ansträngning. Föreställningen handlar om hans egen skolgång och om kampen mot dyslexin. Och om smärtan att ha ett språk i sig, men att inte kunna få ut det.
   –Jag är en språklig klumpeduns, berättar han för publiken. Jag är ständigt osäker på hur ord ska stavas, inte bara komplicerade franska låneord som ”schäslong”, utan även enkla småord som ”kom” och ”sommarlov.” Det finns inte ett enda ord i svenska språket som inte kan bli fel.

Namnet ”Jag badar” har sin historia. Daniel är ung tonåring på språkresa i England. Platsen är en av de vackra sandstränderna på orten Cornwall. Daniel och hans kompisar har lagt ut sina badlakan som ett lapptäcke. Alla är ivrigt sysselsatta med att skriva vykort, men Daniel sitter med sitt i handen. Han vill så gärna skriva något fint till sin mormor och morfar, som bjudit honom på resan. Han vill berätta om stranden, om tidvatt- net och den rosa glasskiosken. Och att han fått låna en surfingbräda och faktiskt lyckats stå kvar på den ett tag. Men orden kommer inte ur honom. Det enda han lyckas plita ner är: ”Jag badar. Daniel”.
   –Jag tyckte att det ekade när jag släppte ner vykortet i den röda engelska postlådan. Vad jag fick ner i skrift mot- svarade inte den jag var. Och det gjorde ont.

Det började göra ont strax efter skolstarten. Daniel insåg snart att de flesta klasskamraterna redan kunde läsa och skriva litegrann. Själv kunde han bara inte begripa hur någon kunde få ordning på bokstäverna och orden. När han skulle läsa var det som att titta i ett kalejdoskop. Han fick bra hjälp i den lilla kyrk- skolan i Gagnef. Men det smärtade att behöva gå iväg med hjälpfröken, när de andra satt kvar i klassrummet. All förväntan och glädje som Daniel känt inför att börja skolan, byttes snabbt ut till en längtan att skolan skulle ta slut.
   Daniels röst är stark och teatralisk. Han låter som en äldre generations skådespelare, och det är inte så konstigt. Hans förebild och lärare var morfars bror Ivo Cramér, främst känd genom Cramérbaletten. Tillsammans med Ivo och skådespelaren Kent Andersson har Daniel gjort flera uppsättningar på Göteborgsoperan. Daniel har också dragit igång egna projekt, bland annat startade han Uppsala Nya Teater, som gett pjäser av författare som Strindberg och Pinter.

Dyslexi brukar vara ärftligt, men Daniel kan inte känna igen sina svårigheter hos någon annan i familjen. Alla i hans omgivning var läsare och hemmet fullt av böcker. Vid jul och födelsedagar överöstes han av böcker. På alla sätt och vis var det otänkbart att Daniel inte skulle bli en läsare. Det var till och med otänkbart för honom själv.

   –Jag byggde upp en identitet av mig själv som intellektuell och litteraturintresserad. Jag hade alltid en diktsamling i fickan, men jag kunde ju knappt läsa. Jag målade upp en bild av mig själv som jag inte kunde leva upp till.

Fasaden sprack när Daniel sökte till Dramatiska institutets regilinje för teater, en eftertraktad utbildning som bara tar emot några elever per år. Daniel berättar att det gick bra genom ansökningsprocessen, men när han på slutet skulle skriva ner en idé om hur en teater skulle gestaltas tog det stopp. Han berättade inte om sina skrivsvårigheter och ville inte be om hjälp. Han lyckades inte få ner sin idé i skrift och blev inte antagen. Det här var över 15 år sedan, men Daniel har fortfarande inte återhämtat sig.
   –Självklart hade jag fått förståelse om jag sagt som det var, teatern är ju full av människor med dyslexi. Men jag gjorde inte det, och därför stupade jag på mållinjen. Idag skulle jag gjort annorlunda. Numer orkar jag inte gömma mina svårigheter, det tar för mycket energi. Idag skulle jag ha förklarat.

Efter händelsen på Dramatiska institutet gick luften ur Daniel. Han tröttnade på att hanka sig fram med osäkra inkomster från teatern och sökte fast jobb. Först arbetade han som personlig assistent i Uppsala kommun, och nu arbetar han som boendestödjare för personer med psykiska funktionshinder. Det känns meningsfullt, och ett viktigt plus är det rullande schemat.
   –Det är praktiskt för mig. Även om teatern inte längre är min huvudsysselsättning så är det en avancerad hobby. Med ett flexibelt schema kan jag fortfarande spela.

Daniel tog också tag i sitt skrivande. Han vände sig till vuxenutbildningen i Uppsala och fick kontakt med en specialpedagog som hjälpte honom. Manuset till teatern ”Jag badar” började han skriva som ett arbete i skolan. Det blev en skriftlig utmaning, men också en uppgörelse med den egna bakgrunden.
   Fem föreställningar har det blivit sedan premiären på Regina i Uppsala i höstas. En föreställning höll Daniel hemma hos en av sina tidigare klienter, en man som gärna ville se ”Jag badar” men som inte kunde komma in på Regina med sin permobil.
   Att bli färdig med ett skriftligt manus kändes bra, tycker Daniel. Han hoppas att snart komma in i andra andningen med teatern igen. Samtidigt utbildar han sig för ett jobb inom psykiatrin, och det känns också rätt.
   –Jag har accepterat att dyslexin är ett livslångt projekt. Jag har till och med registrerat mig på biblioteket för att få läsa talböcker i mobilen, säger Daniel Cramér Strömberg.


Lite mer om Daniel

Daniel Cramér Strömberg är född 1969 och bosatt i Uppsala.
Under år 2007 var han ordförande för Dyslexiförbundet FMLS lokalförening i Uppsala.
Just nu läser han Karl Ove Knausgårds självbiografiska serie ”Min kamp”.

 

Text: Eva Hedberg

Ämnen: