– Det finns ingen som har läs- och skriv-svårigheter om de gått i svensk skola.

Bild från de första åren då förbundet hette Förbundet mot läs- och skrivsvårigheter.
Det var ord som Dyslexiförbundets pionjärer fick höra när de började organisera sig. Lärare kunde ta ungdomarnas påstående som kritik av den egna yrkeskåren och politikerna ville glänsa i skenet av världens bästa skola.

De som bildade förbundet var ungdomar som befann sig i en nystart. Den obligatoriska skolan hade inte gett dem förmågan att läsa och skriva. De gick nu ”grundläggande svenska” på olika folkhögskolor. Efter att de 1979 bildat förbundet, kom några tuffa år i motvind, där de självupplevda vittnesmålen vägde tungt. 

Den personliga insikten om att de ”inte var dumma i huvudet” i kombination med att de framträdde gemensamt, skapade samhörighet och styrka. De skulle förändra världen och behövde en samlingspunkt. En plats där de kunde träffas och få praktisk hjälp med skrivning och läsning. En plats där de även kunde producera informations-material och lära sig mer om sina svårigheter. Platsen kom att heta Skrivknuten. Men det blev inte riktigt som det var tänkt. När dessa ungdomar svarade i telefonerna var det ofta föräldrar som febrilt letade stöd och hjälp för sina barn, som ännu gick i den obligatoriska skolan. 

Under arbetets gång tvingades ungdomarna därför ta reda på mer och mer. Kontaktnätet växte med lärare, forskare, föräldrar, logopeder, skolledare och myndigheter. Alla hälsades välkomna men förbundet hade från starten beslutat att man själv skulle ha läs- och skrivsvårigheter för att sitta i någon styrelse. Ett beslut som bottnade i den självupplevda erfarenheten att lätt bli överkörd av välvilliga människor som ansåg sig veta bättre. 

Så kom läskunnighetens år 1990. Ungdomarnas organisation klassades som en ”handikapporganisation”, vilket medförde att man fick statligt bidrag för verksamheten. Nu bildade också forskarna på området och professionen (lärare, logopeder, psykologer och andra) egna organisationer. Svenska Dyslexistiftelsen och Svenska Dyslexiföreningen. Kontakterna mellan Dyslexiförbundet och de nya organisationerna var täta. Man arbetade för samma sak, men utifrån olika perspektiv.  

Efter tio år hade förnekandet av läs- och skrivsvårigheter tystnat. Nu kom det istället att handla om den forskning som talade om dyslexi, som en specifik form av läs- och skrivsvårigheter och de som förnekade dessa insikter.  

En enskild mor tog kontakt med organisationerna och påbörjade arbetet med den stora Dyslexikampanjen 1996/97. Över hela landet drevs ett intensivt informationsarbete tillsammans med landets alla bibliotek, lärarförbund, elevorganisationer, fackförbund och olika medier. Förbundet växte från ett tiotal avdelningar till cirka sjuttio. Luciafirandet i TV hade tema Dyslexi och de flesta dagstidningar i Sverige sponsrade med  
helsidesannonser.  

Men en kampanj är tidsbegränsad. Någon behöver vara beredd på att fånga upp resultaten. Dyslexiförbundets styrelse tog därför initiativ till den här tidningen Läs&Skriv. Förbundet startade också en affär. Det första stället i landet, där böcker och olika tekniska hjälpmedel för området fanns samlat.  

Så här långt hade arbetet främst varit inriktat på att sprida kunskap om läs- och skrivsvårigheter/dyslexi och att vår målgrupp skulle få tillgång till det som fanns. En sådan sak var att få rätten att låna talböcker, som ursprungligen framställts för blinda och synskadade och inom organisationen var inte många intresserade av lättläst, ett koncept som skapats utifrån behoven hos personer med utvecklingsstörning.  

Kring millennieskiftet startade förbundet därför projektet Språka loss med syftet att utveckla kunskapen om vad som är tillgänglig text, för personer med lässvårigheter/dyslexi, som inte primärt beror på nedsatt intelligens, syn eller hörsel. Det skedde i bred samverkan med de mest etablerade forskarna på området och med förläggare och myndigheter. Daisy-formatet var nytt för talböcker, men på myndigheten (nuvarande MTM) tänkte man av tradition bara på ljud. Förbundet tog i projektet fram cd-skivor där ljud, text, bild och film kombinerades, för att visa på möjligheterna utifrån den egna målgruppens behov. 

De nya medierna utvecklades snabbt. Förbudet tog fram en ny hemsida utifrån dessa erfarenheter och utbildade medlemmar runt om i landet i att skapa filmer och att arbeta med sina lokala hemsidor. Samarbetet med andra funktionshinderorganisationer blev allt viktigare. Genom projekten Begripsam och Begriplig text har förståelsen för de enskilda personernas förutsättningar och behov vuxit och runt om i landet har medlemmarna hela tiden fortsatt med det trägna fotarbetet. Det är där det direkta mötena sker.  

När Dyslexiförbundet nu firar 40 år, är det inte längre någon som förnekar förekomsten av läs- och skrivsvårigheter. Våra medlemmars självupplevda erfarenheter respekteras, förbundet samverkar brett och för några månader sedan flyttade Dyslexiförbundet samman med Svenska Dyslexiföreningen, Svenska Dyslexistiftelsen och Föräldraföreningen för Dyslektiska Barn (FDB).  

Kanske är det en ny fas som nu tar form. Ett Dyslexi-Sverige, som med stolthet kommer att lyftas fram vid framtida födelsedagar. 

Text: Torbjörn Lundgren 

Ämnen: