Dyslexiambassadörer berättar om dyslexi för yngre elever

Gruppbild på tre personen, fotot är taget inomhus
Årets dyslexiambassadörer heter Thea Gyllenberg och Måns Nordberg. Thea går i årskurs 8 och Måns i åk 9. Anna Aspelund är samordnare för elevhälsan, förstelärare i specialpedagogik och ingår Ängdalaskolans ledningsgrupp. Foto: Susanne Bergquist
I skånska Höllviken ligger Ängdala skola, som är en fristående skola med drygt 500 elever i årskurs F-9. Sedan två år tillbaka informerar dyslexiambassadörer yngre elever om dyslexi.

- Det är viktigt att alla känner till att det inte handlar om att jag inte kan läsa och skriva, utan att det bara tar lite längre tid för mig, säger ambassadören Thea Gyllenberg, som går i åttan. 

På Ängdala skola arbetar specialpedagogen Anna Aspelund, vars son har dyslexi. Hon funderade länge på hur skolan kan hjälpa elever med dyslexi att fortare bli vän med sina hjälpmedel.  
- I min sons fall var dyslektikerna som redan fanns i släkten viktiga för att han skulle acceptera sin diagnos och använda sina hjälpmedel. Det var också viktigt för honom att höra att någon annan med samma svårigheter hade klarat av att bli det man ville, eller uppnått sina mål i skolan. Det stärkte självkänslan. 

Läsåret 2015/2016 startade Anna Aspelund och hennes kollegor ett arbete med dyslexi-ambassadörer. 

- Vi har två dyslexiambassadörer varje läsår, en av dem är kvar från året innan. Tanken är att det ska vara en tjej och en kille, men huvudsaken är att de är sugna på uppdraget och vill dela med sig av sin historia. Det är också viktigt att de an-vänder sina hjälpmedel och kan berätta hur det har hjälpt dem.  
I början av läsåret pratar jag och min kollega med den som är kvar sedan förra året och tillfrågar en ny. Vi kontaktar deras föräldrar och berättar om upplägget. Tanken är att alla klasser i årskurs 4–6 ska få ett besök om året av dyslexiambassadörerna, berättar Anna Aspelund. 

Dyslexiambassadörerna får hjälp att sätta ihop en presentation med bilder och stödord. Innan presentationen förbereder klassläraren sina elever på att ambassadörerna ska komma.  
Under presentationen finns specialpedagoger där som ett stöd, med möjlighet att hjälpa till att förklara.  

- Vi passar också på att förklara vad vi jobbar med och varför vi gör screeningtester och andra läs- och skrivtester, säger Anna Aspelund. 

Årets dyslexiambassadörer heter Thea Gyllenberg och Måns Nordberg. Måns går i årskurs 9 och Thea i årskurs 8. Deras dyslexi har påverkat dem på olika sätt. De använder också olika hjälpmedel. Anpassningar som skolan gör måste alltså vara personliga. 

I årets presentation berättar både Måns och Thea sin egen berättelse om hur de märkte att de inte var som alla andra, hur de kände när de fick reda på att de har dyslexi och hur de använt sig av sina hjälpmedel. De berättar också väldigt öppenhjärtigt om hur det känns att vara annorlunda och att annorlunda inte behöver vara fel. De delar med sig av erfarenheter i grupparbeten och berättar hur de bäst lär sig och visar vad de lärt sig för sina lärare. I slutet av presentationen svarar de på frågor. Några av de frågor som kommit upp är:

•  När fick du reda på att du hade dyslexi?  
•  Hur vet man att man har dyslexi?  
•  Hur har dina kompisar reagerat?  
•  Har du någon gång skämts för att  du har dyslexi? 

Måns Nordberg känner sig lite som en storebror för de yngre eleverna. 
- Jag känner mig utvald, som får vara med och berätta om detta. Det känns bra att kunna hjälpa de elever, som kanske kommer att gå igenom det som jag har gått igenom. Jag hoppas att alla förstår lite bättre vad det handlar om att ha dyslexi, säger Måns Nordberg. 

Thea Gyllenberg fyller i: 
- Dyslexi påverkar inte mig då jag är med kompisar eller gör andra saker än att läsa och skriva. Det handlar inte om att jag inte kan läsa och skriva, utan att det bara tar lite längre tid för mig. 

Läs mer om Ängdala skolas arbete med dyslexiambassadörer på deras hemsida dyslexiambassadorerna.se  

Text: Ylva Bjelle och Anna Aspelund 

Ämnen: