Elever utan stöd i läsinlärningen

I en undersökning från i höstas svarade var fjärde lågstadielärare att de saknade formell utbildning i läs- och skrivinlärning, trots genomgången lärarutbildning. Det slår hårdast mot de elever som behöver mest stöd.

I höstas presenterade Lärarnas Riksförbund resultat från en enkätundersökning bland lågstadielärare. Den handlade om förutsättningar att bedriva undervisning i läs- och skrivinlärning. 800 lärare svarade. Av dessa ansåg 38 procent att elever i behov av särskilt stöd för att lära sig läsa och skriva inte fick behovet tillgodosett. 43 procent menade att tillgången på specialpedagoger och speciallärare var dålig. Dessutom svarade 25 procent av lärarna att de saknade formell utbildning i läs- och skrivinlärning, trots genomgången lärarutbildning. En förklaring är att läs- och skrivinlärning inte var ett obligatoriskt moment i lärarutbildningen mellan 1991 och 2005. Även lärarstudenter som utbildade sig för att arbeta med barn i lägre åldrar examinerades utan särskilda kunskaper i läs- och skrivinlärning.

Professor Mats Myrberg och andra läsforskare varnade då för konsekvenserna. De menade att lärare utan kunskap om läs- och skrivinlärning skulle innebära att fler elever inte lärde sig läsa, och därför skulle misslyckas i skolan. Hårdast skulle detta drabba barn som har extra svårt att lära sig läsa, exempelvis de med dyslexi. År 2005 ändrades Högskoleförordningen och kunskaper om läs- och skrivinlärning blev ett krav för lärare som skulle arbeta med yngre barn. Men redan då hade svenska elever börjat tappa i läsförmåga.

De senaste åren har sittande regering genomfört en strid ström av reformer

med syfte att vända resultaten i skolan: fler nationella prov, ny betygsskala, tidigare betyg, ny läroplan, nya kursplaner och ny skollag. Och dessutom en ny lärarutbildning med ökade krav på kunskaper i läs- och skrivinlärning. Regeringen har också beslutat om lärarlegitimation samt fortbildningssatsningar som Lärarlyftet och Läslyftet. Men det är oklart om reformerna är tillräckliga, och dessutom kommer det att ta tid innan de får effekt i skolan. Till exempel dröjer det ytterligare något år innan de första studenterna från nya lärarutbildningen tar examen. Och det dröjer ännu längre innan alla barn kommer att undervisas av lärare som kan läs- och skrivinlärning.

Än så länge har vi inte heller sett någon ansats från regeringens sida att vanliga grundlärare ska garanteras kunskap om specifika läs- och skrivsvårigheter. Det kan tyckas märkligt med tanke på att det i varje klass finns åtminstone en eller ett par elever med dyslexi.

Text: Eva Hedberg

 

Ämnen: