Ett finger åt ordningsbetyg

Våren 1963 fick jag motta en silver plakett ur rektors hand. Jag var nysnaggad där jag stod i solgasset på skolgården och inför skolans 800 elever erhöll utmärkelsen för ”gott föredöme”. Nu 51 år senare kastar jag en blick mot hyllan i mitt arbetsrum. Där står plaketten bland andra surrealistiska och udda symboler ur min levnads historia. Bakom min rygg hör jag att skolministern vill återinföra ordningsbetyg i skolan.

Bara två år efter att jag fått plaketten var jag långt ifrån den föredömliga eleven. Jag var skolans pajas och gjorde allt för att slippa läsa. Jag hade helt enkelt tappat greppet. När jag nyligen var på Moderna museet i Stockholm, påmindes jag om den frustration jag känt som elev. Jag fick en flashback inför Sophie Totties verk ”Written language”.

Åren före plaketten hade jag gått i en läsklass. En specialklass för oss som hade dyslexi. Där var undervisningen anpassad efter mina behov och läraren var mycket lyhörd. Hon visste att jag och de andra eleverna i klassen fick problem när texterna blev för långa i samband med kort tid. För oss förvandlades då boksidorna till ”Written language”. De framkallade hopplöshet och uppgivenhet. Så är det än idag när någon kastar fram ett papper och ber mig säga vad jag tycker. Då blir det ”Written language”.

Året efter att jag fick plaketten började jag högstadiet i vanlig klass. Lärarna hade inte samma förståelse för mina förutsättningar. Längden på texterna jag förutsattes ta del av ökade. Det gick inte! Jag gjorde allt för att inte läsa och började undvika skola och skolarbete. Förändringen gick snabbt. 

Några månader ensam framför ”Written language” förändrar en människa i grunden. Ordningsbetyg blir bara ännu en sten på bördan. ”Skit på er” är ett uttryck jag säkert skulle kunnat sam- manfatta situationen med och sträckt upp ett finger år 1965, fast de koderna ännu inte fanns på den tiden.

Lärarförbundets avvisar skolministerns förslag. Deras svar består av fem punkter som kortfattat innebär att man ska:
• Satsa på mer resurser till extra stöd och ge stöd tidigt.
• Ge lärarna mer tid att planera och utveckla undervisningen.
• Ge lärare större möjligheter att bedriva undervisning i mindre grupper eller i halvklass.
• Skapa mindre grupper på fritidshemmen och anställa fler lärare som är utbildade.
• Se till att elevhälsan är väl utbyggd.

Det är en konstruktiv inställning även om det behövs mer. Bästa kompensation för att vi som har lässvårigheter inte ska drunkna i ”Written language” är möjligheten till inlästa läromedel och rätten att få genomföra prov (även de nationella) med ljudstöd.

Blickarna måste vändas mot orsaken till kaoset i skolan. Inte på dess yttringar.

 

Torbjörn Lundgren

Ämnen: