Fler började läsa när böckerna kom till gruvan

Ove Eriksson och Johanna Fredriksson
Ove Eriksson och Johanna Fredriksson vid boksnurra. Bild:Eva Hedberg
Det kallas för tarmen, den yttersta fickan av gruvsystemet där borrarna letar sig djupare in i jakten på metall. 900 meter ner i berggrunden.

De som jobbar i tarmen sitter ensamma i sina maskiner, ofta så långt bort att de inte ens hinner ta sig till den underjordiska matsalen för att äta.

– De som sitter ensamma med tråkiga och monotona uppgifter mår bra av att kunna lyssna på ljudböcker, säger Curt Janohls, klubbordförande för IF metall i Bolidens gruva i Garpenberg.

För tre år sedan fick metall­ klubben i Garpenberg besök av Kjersti Bosdotter, kulturansvarig på IF Metall. Det var i samband med att klubben släppte en bok om gruvan. Kjersti Bosdotter passade på att tala sig varm om arbetsplatsbibliotek och strax därefter sökte klubben bidrag från Statens Kulturråd för att starta ett eget bibliotek. Också företaget tyckte att det var en bra idé, och bestämde att årligen bidra med 1000 kr för inköp av nya böcker.

– För företaget är det lönsamt att de anställda mår bra, både i kropp och knopp, säger områdeschefen Bengt Sundelin.

Idag finns det tre arbetsplats­ bibliotek i gruvan i Garpenberg. Egentligen är det tre boksnurror som står strategiskt placerade. En på huvudkontoret, en i norra gruvstugan och en i södra gruvstugans korridor, som de flesta passerar på väg ner till eller upp från underjorden. Den som är sugen på att läsa behöver bara norpa åt sig en bok och skriva upp sig på en lista. Det finns tre bokombud och en av dem är Johanna Fredriksson, besiktningstekniker.

– Folk från alla yrkseskategorier lånar böcker, säger hon. Vi märker att ljudböckerna har blivit allt mer populära. De som jobbar ensamma, till exempel de som städar, lyssnar gärna under sina arbetspass. Andra lånar för att lyssna hemma eller i bilen till och från arbetet.

En gång per år fyller bokombuden på med nya böcker. För att få så mycket som möjligt för pengarna handlar man under bokrean. Bokombuden lägger ut kataloger och alla som vill får kryssa för böcker de önskar läsa.

– Det är rena rama julafton när böckerna kommer, säger Johanna Fredriksson. De äldre böckerna får vila något år, sen ställer vi fram dem igen.

När böckerna finns nära så är det fler som läser, det konstaterar både Johanna Fredriksson och Curt Janohls. Men fortfarande är det många bland de som jobbar i gruvan som aldrig läser. Niklas Sjöholm, till exempel. Han jobbar med persontransporter under jord.

– Nej, jag lånar inte. Jag har nog bara läst ett par böcker i hela mitt liv, säger han och skrattar. Jag läser mest tidningar på internet.

Niklas har tre barn under tio år.

– Mellanbarnet var lite intresserad av sagor när han var mindre, så honom läste vi för. Men inte nu längre.

Några andra killar nere i gruvan säger att de inte heller lånar böcker. En mumlar lite tyst ”om man kunde läsa så...”

Men Ove Eriksson, lastbilschaufför som fraktar förbrukningsmaterial under jord, funderar på att låna en bok och läsa när han är ledig. Men i jobbet tycker han inte att han kan lyssna. Han måste vara alert och hela tiden nåbar på kommunikationsradion. Vägarna i gruvan är mörka och han måste veta var de andra bilarna befinner sig. Och om något händer måste han höra det.

– Så för min del är det en fråga om säkerhet.

Lennart Lehtola, som är bergtekniker och jobbar i gruvan, han läser gärna. Han lånar ljudböcker och lyssnar i bilen fram och tillbaka till jobbet. Helst läser han deckare. Senaste blev det Carambole av Håkan Nesser.

– Resan går fortare när jag lyssnar.

Text och bild. Eva Hedberg

Ämnen: