Från student till adjunkt på fyra år

Sedan terminsstarten i höstas vikarierar Christoffer Axell som adjunkt på Mälardalens högskola i Eskilstuna och Västerås. Han håller seminarier och handleder studenter. För bara fyra år sedan var han själv ny student på skolan. – Högskolan är den lättaste av alla skolor, säger han. Det är så roligt att få studera det man själv är intresserad av.

29-årige Christoffer Axell har lärt sig att kämpa. Men han har också lärt sig att saker och ting alltid ordnar sig. Det är två motsatta inställningar till livet som han har fått med sig hemifrån. Hans pappa har varit tuff och krävande, han kom från en familj där man ansträngde sig för att lösa problem. Christoffers mamma har varit mjukare och mer förstående, och haft en tillit till att allt blir bra.

– Min pappa är världens bästa pappa, säger Christoffer. Men länge trodde jag att han betraktade min dyslexi som lathet.

Men under en bilresa när Christoffer fyllt 17 år visade han att han förstod. Han sa då att dyslexi är orättvist: ”Du är som en bil som kör i uppförsbacke. För de flesta tar uppförsbacken slut, men det gör den inte för dig. Och om du stannar så rullar du bakåt. Du kan inte göra annat än att gasa hela tiden”.

– Och så är det, säger Christoffer. Dyslexin är en uppförsbacke. Om jag inte kämpar blir backen brantare. När jag kämpar planas den ut.

Redan som tioåring insåg Christoffer att han inte var som de andra barnen i klassen. De kunde skriva långa texter och läsa böcker, men Christoffer fick knappt ihop orden. Men hans lärare såg hur det var fatt och stöttade honom, så det gick ändå ganska bra i skolan. Christoffer var bra på att lyssna och sög in kunskap den vägen.

– Det värsta var nog när specialläraren knackade på dörren och bad mig följa med. Då kände jag mig uthängd.

Christoffers flykt var idrotten. Där kunde ha briljera. Han var också väldigt verbal och social och hade många kompisar. Men han kände sig ändå annorlunda och funderade mycket på varför han inte kunde läsa och skriva som andra. På högstadiet växte kraven i skolan, bland annat genom de nationella proven.

– Då kom det som ett brev på posten, att jag var dum i huvudet. Tror att man som automatik tänker så i en viss ålder, om man inte är som alla andra. Jag var bra på mycket, men skriva kunde jag inte. Det jag kunde räknades inte riktigt i skolan. Det var bara det jag inte kunde som räknades.

Christoffer gjorde allt för att dölja sina svårigheter. Hans mamma läste högt ur skolböckerna för honom, han memorerade. När det var högläsning läste han utantill. Han tror inte att lärarna anade att han inte kunde läsa.

– I flera år var jag livrädd för att de skulle upptäcka att jag inte kunde. Jag var också livrädd för vad som skulle hända med mig, hur det skulle gå för mig.

Till slut erbjöds Christoffer hjälp i en specialklass. Men där hade han svårt att identifiera sig med de andra eleverna. De flesta hade svårt att lära, men det hade inte Christoffer. Han hade svårt för att läsa. I den vevan bestämde sig Christoffer för att avstå från skolans hjälp. Istället började han på egen hand arbeta metodiskt och strategiskt.

 

-Jag valde bort att vara ungdom, säger han. Jag pluggade jämt. Och jag fick också bra betyg så att jag kunde komma in på den linje jag ville i gymnasiet.

Väl där dröjde det inte länge förrän hans lärare i svenska frågade honom om han hade dyslexi. Det blev ytterligare en vändpunkt. Nu förstod Christoffer själv bättre sina egna svårigheter. Han pratade med lärarna var en och för sig, förklarade vad han hade för behov och hur han ville ha det.

– Det blev bra. De flesta lärare var helt med på noterna. Jag fick anteckningar i punktform, vilket passar mig bra, och jag fick möjlighet att göra mycket muntligt.

Christoffer kommer från Skara där båda hans föräldrar driver egna företag. Affärer har alltid diskuterats runt middagsbordet. Det är inte konstigt att Christoffer har utvecklat ett intresse för entreprenörskap och ekonomi. Han började arbeta som tolvåring i mammans potatisbod. Sen har han jobbat på många olika ställen, på en bilfirma, restaurang, mäklarfirma och slakteri. Han var också på Svenska lantägg där hans uppgift var att separera äggula från äggvita.

Han har lärt sig mycket, bland annat att passa tider och att utföra en bestämd syssla. För att göra monotona  sysslor mer intressanta skaffade han sig ett fågelperspektiv. Han lärde sig hela processen och förstod var exakt hans uppgift kom in.

– De här sex åren som jag hann arbeta innan jag började studera är oerhört värdefulla. Jag fick så många krokar att hänga upp ny kunskap på.

På högskolan fann Christoffer sig snabbt till rätta. Han tycker att högskolan har varit den lättaste av alla skolor.

– Här får jag välja att läsa vad jag är intresserad av och det som är roligt blir man ofta bra på, säger han.

På högskolan har han också tillåtits att utveckla strategier för sitt eget lärande.

– Jag tar in så mycket genom att lyssna. Jag samlar på mig all information jag bara kan genom föreläsningar, men också genom att prata med kurskamrater. Oftast om samma sak men med olika, för att få flera perspektiv. Sen tar jag min  kunskap och närmar mig läraren. I en diskussion med denne kan jag klura ut vad den tycker är det mest intressanta. Då anar jag att det är det som tentan kommer att handla om.

På tre år har Christoffer läst in tre och ett halvt års stu- dier. Han har avlagt två kandidatexamina, en i ekonomi och en i innovation. Inom området innovation håller han på med en magisterexamen. Redan för två år sedan började han  undervisa nya studenter. Idag vikarierar han på heltid som adjunkt.

 

Text: Eva Hedberg

Ämnen: