Glastornet

Bild på Torbjörn Lundgren
Bild på Torbjörn Lundgren
Utan de ideella organisationerna hade glastornet nått ända upp till solen. När jag kom med i Dyslexiförbundet FMLS i mitten av 1980-talet gick mina barn i skolan. Jag behövde stöd, ty de hade som jag dyslexi.

I glastornet visste man ingenting. Jag blev hänvisad till en person som kunde något om invandring!? Mer blev det inte. Men på Skrivknuten visste man mer, trots att man där saknade både titlar och formella meriter. Man hade livserfarenhet, som utgick från egna läs- och skrivsvårigheter. I glastornet förnekade man existensen av dyslexi. Ja, mer än så. Man trodde inte att vuxna, som gått i svensk skola, kunde ha läs- och skrivsvårigheter.

Senare var jag som styrelsemedlem i FMLS under några år med och initierade tretton resurscentrum kring läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. I gruppen fanns forskare, pedagoger och logopeder, personer med dyslexi och föräldrar till personer med dyslexi. Glastornet teg.

På Skrivknuten dignade personalen under alla samtal från oroliga föräldrar och vuxna personer med läs- och skrivsvårigheter. Fler resurscentrum än planerat kom att förverkligas. Men var skulle de få utbildning och kunskap? Jo, samtliga fick en första genomgång på Skrivknuten. Senare har kommun efter kommun börjat sina satsningar på området genom att skicka personalen till Skrivknuten och idag besöker lärare i tusental seminarier och mässor, anordnade av Skrivknuten.

Under 90-talet finansierades Skrivknuten genom ett direkt anslag från utbildningsdepartementet – med angivet belopp. Det fanns en politisk vilja – den finns än i dag. Men senare kom utbetalningen att kanaliseras om. Den gick nu via glastornets korridorer och maldes ned i dess kvarnar. Flera försök har dessutom gjorts för att få glastornet att bygga upp egen verksamhet på ”området läs- och skrivsvårigheter/dyslexi”. När denna ska redovisas deklareras att specialanslaget spenderats på allmänpedagogiska åtgärder.

Det är skamligt att nu skära i Skrivknutens lilla anslag, vilket gör att dess existens hotas och samtidigt vägra utveckla eget arbete på området. Det är dessutom ekonomiskt dumdristigt. Skrivknutens verksamhet, där ryggraden ideella krafter, skulle i en myndighets regi, troligen kosta tio gånger mer.

Jag vet att det inte är diplomatiskt att säga som det är. Lobbyister och ”reklamare” skulle få dåndimpen. Men jag gör det som privatperson och morfar. Jag kräver respekt för mina barnbarn, som snart börjar skolan och för politikernas intentioner.

Torbjörn Lundgren

Ämnen: