Hanna sexpratar med hela Sverige

De flesta blir lite generade av runda ord och prat om sex. Men för Hanna Schedin är det vardagsspråk. Hanna leder radioprogrammet ”Ligga med P3”. Helt oberörd snackar hon sexvanor, kön och relationer med hela svenska folket.

När Hanna började som programledare för ”Ligga med P3” ville hon visa sig vild och orädd. I ett av sina första inslag gav hon sig av till Köpenhamn för att göra en ”vagina mapping”, vilket är en slags kartläggning av underlivet. Där låg hon med bandspelaren bredvid sig och pratade, samtidigt som terapeuten guidade sig igenom hennes sköte.
   – Efter ett halvår börjar jag tänka på vad det var jag hade gjort. Det är inte så att jag skäms för inslaget, men... jag skulle ha svårare att göra samma sak idag. Men det där är min vanliga grej. Jag kastar mig in i nya saker och kör till 100%. Sen tänker jag.

Läs&Skriv träffar Hanna Schedin på Sveriges Radio i Malmö. Kontoret ligger centralt, men ändå i skymundan med entré från en höstgrå innergård. Bakom glasdörrarna ligger ett kontorslandskap omgärdat av inspelningsstudior. ”Ligga med P3:s” redaktion har sitt rum en våning upp. Där sitter Hanna och kolle- gorna Robert Jacobsson och Nina Kruse. De arbetar med nästa veckas sändningar, och eftersom det är Halloweentider så blir det både läskigt och sexigt.
   Målgruppen är framförallt unga mellan 15 och 20 år, men många äldre lyssnar också. Programmet sänds runt midnatt och då är långtradarchaufförerna den största lyssnarskaran. Annars är podden det vanligaste sättet att lyssna på.

Att prata öppet om lust, om onani, analsex och samlagsställningar i radio borde röra upp en del känslor. Men Hanna och hennes kollegor får sällan några negativa reaktioner. Kommer det ett argt mejl, så är det nästan aldrig från någon i målgruppen. Och det är ändå de som är viktigast.
   – Från våra lyssnare är det alltid kärlek. De bara älskar programmet, säger Hanna.

Hanna studerade Media- och kommunikationsprogrammet på högskolan i Malmö. Det var då hon fick veta att hon har dyslexi. En av hennes lärare kände igen svårigheterna och tipsade omen logoped.
   – Läraren som såg mig var dubbelprofessor och hade själv dyslexi. Med henne som förebild var det lätt för mig att berätta att jag fått diagnosen. Fast första gången kändes det lite som att jag ljög – att egentligen är jag inte dyslektiker utan bara lat. Men det är jag ju inte.

Hanna valde att jobba med radio eftersom hon avskyr att skriva. Men nu har hon ändå ett jobb där hon måste skriva mycket. Först är det manus till programmen, och sen ska det läggas upp texter på webben och i sociala medier. Hon använder ett rättstavningsprogram för dyslektiker. Det funkar bra, tycker hon. Men det tar lite för lång tid. Hannas kollegor brukar också läsa igenom det hon skriver. Det är inte alltid helt enkelt att få eller be om hjälp. Folk blir lätt övernitiska i sin vilja att ge goda råd och hitta fel, och det kan göra vem som helst irriterad.
   – Jag vill ju inte ha någon lektion i svenska, jag vill bara att de hjälper mig kolla så att texten ser hyfsad ut. Blir jag sur så är det inte så kul att hjälpa mig. Man bör ju vara ödmjuk när man får hjälp, säger hon.
   Dessutom upplever Hanna att om hon ber någon att rätta en text, då tar de sig gärna friheten och ändrar annat också.
   – Och då blir det inte längre mitt språk. Men jag tar ogärna en strid om det eftersom jag har dyslexi och har svårt att hävda vad som är rätt och fel i text.

Med muntliga språket känner Hanna sig trygg. Hon är snabb i tanken och hittar lätt de rätta orden när hon glider mellan ämnen i samtal och intervjuer.
   Vid årskiftet måste Hanna sluta på Sveriges Radio. Liksom flera av hennes kollegor har hon en anställningsform som heter programanställning, vilket innebär att man som längst kan stanna två år på jobbet. Så Hanna har börjat leta nytt jobb. Hon funderar mycket på om hon ska berätta att hon har dyslexi när hon söker, eller först när hon fått sitt nya jobb. När hon sökte tjänsten på ”Ligga med P3” sa hon ingenting.
   – Jag visste att det var mycket skriva, men tänkte att det skulle lösa sig som det brukar. När jag berättade såg jag att de blev lite chockade. Men de fann sig och frågade om jag ville ha ett rättstavningsprogram, och det ville jag ju.

Nästa gång tror Hanna att hon kommer att berätta först. Risken finns förstås att det påverkar möjligheten att få jobbet. Ingen skulle säga att du inte får jobbet för att du har dyslexi, men det är lätt att säga att man inte passar in i teamet eller inte har rätt kompetens. Och det är svårare att kontrollera, menar Hanna.
   – Men man känner sig dum om man inte berättar, som om man har lurat dem. En annan sak när man inte berättar från början är hur man senare på ett bra sätt ska berätta att man har dyslexi? Ska man säga det rakt ut, eller väva in det i en bisats?

 

Text: Eva Hedberg

Ämnen: