Telefonen ringer och Inger svarar genom att presentera sig själv. Snart är hon djupt inbegripen i ett samtal. Det är en mamma som oroar sig för sin son. Han klarar inte läsningen och har börjat tappa sugen i skolan. Inger lyssnar uppmärksamt, hon hummar och ställer ibland några frågor: ”Vad säger läraren?” ”Finns det något åtgärdsprogram?” ”Har han tillgång till hjälpmedel?”.
Snart har Inger bilden klar för sig. Hon berättar för mamman om pojkens rättigheter och ger henne råd om hur hon ska gå vidare. Sedan några uppmuntrande ord innan hon lägger på luren. Det händer att Inger sitter hela arbetsdagar i telefonsamtal som det här. Och innan corona-pandemin varvades telefonsamtalen ofta med personliga besök, föreläsningar och mycket annat.
Men snart ska hon ha sitt sista rådgivningssamtal. Vid årsskiftet går hon i pension. Nu ska hon få ägna sin tid åt familjen, maken Thomas, barnen och barnbarnen. Så ska hon börja en keramikkurs, och kanske även läsa på senioruniversitetet.
– Jag har många intressen, säger hon och skrattar. Men jag försvinner inte från förbundet. Från och med nästa år kommer jag att sitta som suppleant i förbundsstyrelsen och det ska bli så roligt att se verksamheten från det hållet.
Inger har själv dyslexi. Hon säger att hon läser som en elev i årskurs tre eller fyra. Det är länge sedan hon själv gick i skolan, men trots det minns hon hur det var. Att läsa och skriva var tufft och ofta kände hon sig dum. Dessutom var Inger väldigt kort. Det berodde på att hon hade allvarlig astma och åt medicin (kortison) som gjorde att hon slutade växa.
– Jag kunde känna mig både liten och dum, och ibland blev jag också retad. Men pappa stöttade mig. Han sa att ingen skulle reta mig och pratade med skolan. Han lärde mig att säga ifrån och hjälpte mig att bygga mitt självförtroende.
Astman präglade Ingers barndom. Hon låg på sjukhus flera gånger per år från det att hon var drygt ett år tills hon fyllt 18.
– Astman och mina läs- och skrivsvårigheter gjorde att jag utvecklade en massa jävlar anamma. Men jag började också undvika att läsa och skriva. Den enskilda undervisningen med sjukhusläraren gjorde nog att jag ändå klarade skolan så pass bra som jag gjorde.
Inger tyckte om skolan och att lära sig nya saker. Framförallt lärde hon sig genom att vara nyfiken, ställa frågor och att lyssna. Hon älskade när läraren berättade om hur det såg ut i världen, om människor och historia.
Som 13-åring började hon jobba extra på restaurangen där hennes mamma var anställd. Hon hjälpte till i köket, serverade och fick hjälpa till i spritkassan. Eftersom hon var så kort vände man upp och ner på drickabackar. När hon stod på dem nådde hon över bardisken.
– Jag tjänade pengar och hade en egen ekonomi. Och även om jag var sparsam, så var det en skön känsla att jag kunde köpa de där populära ”gul och blå jeansen” om jag ville. Det gjorde mig stolt och självständig.
När Inger gick på gymnasiet började medicinerna bli bättre. Hon började växa igen och var mindre sjuk. Hon minns att hon träffade en specialpedagog som pratade med henne om hennes läs- och skrivförmåga. Men sen hände ingenting.
Efter tvåårigt gymnasium fortsatte hon att arbeta på restaurang för att några senare byta till att arbeta som barnskötare på en förskola. Kunskapen om läs- och skrivsvårigheter ökade i samhället. Inger hörde om det på TV och radio och kände igen sig. Hon fick tipset att ringa till Skrivknuten.
– Där jobbade en fantastisk kvinna som heter Eva Karlström. Hon var kanske den första som riktigt kunde förstå mig. Hon rekommenderade mig att söka till Kungsholmens vuxengymnasium, vilket jag gjorde.
Där konstaterades att Inger hade dyslexi. Hon läste in sina gymnasiebetyg och gick i en läs- och skrivgrupp. Hon trivdes, hennes lärare var bra och klasskamrater förstod henne eftersom de brottades med liknande svårigheter. Under den här tiden väcktes Ingers vilja att läsa vidare på universitetet.
Några år senare studerar hon till socionom på Stockholms universitet. Hon har då träffat sin man och fått två barn. Det är förstås kämpigt. Men det går vägen, mycket tack vare bra stöd på högskolan och uppmuntran från maken Thomas.
– Första terminen kände jag mig lite vilse på universitetet. Men det hade börjat hända saker och jag fick tillgång till både talböcker, dator med talsyntes, anteckningshjälp, anpassade prov och ett bra bemötande. Det blev min räddning.
Inger blev snabbt en expert på hjälpmedel och anlitades som föreläsare om hjälpmedel och dyslexi. Hon tog sin examen och jobbade något år som skolkurator. Men när Eva Karlström blev sjuk och valde att sluta som rådgivare på Skrivknuten, då blev Inger uppmuntrad att söka. Som du förstår så fick hon jobbet, som hon nu har haft i 28 år.
– Det har funnits många fördelar med att jobba på Skrivknuten. Det är till exempel aldrig någon som klagar på att jag inte kan stava, säger Inger Rålenius.
Ny rådgivare på Skrivknuten blir Helene Kindstedt. Läs mer om henne på sidan 12 i tidningen.
Text och bild: Ester Hedberg
Ingers bästa tips för dig som har dyslexi:
1. Acceptera dig själv som du är, med dina styrkor och svårigheter.
2. Lär dig mer om dyslexi och om dina rättigheter.
3. Utnyttja anpassningar, använd appar och andra hjälpmedel.
4. Träffa andra med dyslexi, till exempel genom Dyslexiförbundet.
5. Allt är möjligt även om du har läs- och skrivsvårigheter / dyslexi
