Insändare: ”Vi har alla rätt till ett blomstrande självförtroende”

Bild: Windows / Unsplash
”Jag skäms inte längre över min dyslexi även om jag stött på viss okunskap från omgivningen. Jag hoppas att mina erfarenheter ska få fler att våga ta igen det som vi alla är berättigad till nämligen rätten till kunskap och ett blomstrande självförtroende.”

“Din dotter har inte lärt sig något på tre år” just de orden fick min mamma höra vid det sista kvartsamtalet innan jag slutade tredje klass.

Jag har många olika minnen från grundskolan, väldigt få positiva dock. Att konstant känna sig sågad vid fotknölarna skapar inte ett starkt självförtroende, snarare tvärt om.

Min dyslexi upptäcktes aldrig under mina nio år i grundskolan. Då talade man hellre i termer av läs- och skrivsvårigheter. Jag sattes i smågrupper och fick gå till specialpedagog men vem tänkte då på hur det kunde kännas för barn att pekas ut på det viset. Jag blev idioten i klassen och det kom till att förfölja mig grundskolan genom.

Jag var den som alltid blev sist vald vid grupparbeten och var alltid den som hellre fick rita omslaget till grupparbetet än att faktiskt lära mig något.

Lärarna i högstadiet försökte få mig placerad i särklass men detta motsatte sig min mamma.  Och när jag väl började gymnasiet var jag så pass psykiskt nedbruten att det var ett rent under att jag tre år senare lyckades ta studenten.

Det var först på universitetet som en lärare uppmuntrade mig till att ta kontakt med en logoped och det rådet är jag evigt tacksam för. Men trots dyslexidiagnos och stöd från universitetet har mina akademiska studier varit en lång uppförsbacke. Självförtroendet har svikit, ångest för tentamens tagit över och konstanta svårigheter att finna min plats inom akademin. Jag har påbörjat ett flertal kurser utan att i slutändan tagit några poäng.  Misslyckande efter misslyckande och framför allt ångesten över att inte tagit ut någon examen. Eller för den delen bli äldre och inte funnit min plats här i världen.

Nu läser jag barnlitteratur på universitetet och har börjat få godkänt på mina tentamens. Det känns näst intill overkligt men jag har börjat få in ett flyt. Att ha läst litteraturvetenskap och nu med en inriktning känns rätt för mig. Litteraturvetenskapen blev första steget för mig att ta igen vad jag ansåg mig gått miste om under grundskolan, god litteratur och läsglädje.

Än idag sviker ibland självförtroendet men jag tar åt mig av de stödinsatser som universitetet erbjuder. Jag skäms inte längre över min dyslexi även om jag stött på viss okunskap från omgivningen. Det finns dessvärre fortfarande dom som sätter samman låg intelligens med dyslexi och även om ord kan såra så är deras okunskap ett större bevis hur okunskap också kan bidra till en felaktig bild av en funktionsnedsättning.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om mina erfarenheter från grundskolan. En del lever hela sina liv i tron om att de är korkade. Andra vågar aldrig ta steget och läsa på högre nivå. Men jag hoppas att mina erfarenheter ska få fler att våga ta igen det som vi alla är berättigad till nämligen rätten till kunskap och ett blomstrande självförtroende.

Text: Anna Gregor

 

Ämnen: