Ulla undervisade, utredde barn och deltog i olika projekt, till exempel kring kompenserande hjälpmedel, som hon sedan också skrev en bok om tillsammans med logopedkollegan Eva Magnusson. De 40 djupintervjuer som Eva och Ulla gjorde några år senare sitter djupt i minnet.
– Intervjuerna skulle ge kunskap om hur man klarar av skola, utbildning och arbete med dyslexi/läs- och skrivsvårigheter och dessutom klarar det bra. När intervjuerna var utskrivna insåg vi att även de måste publiceras och det blev därför två böcker, berättar Ulla Föhrer.
En person i boken hade svårigheter i sitt arbete som civilekonom. Hon löste det genom att ibland byta arbetsuppgifter med sin sekreterare. Sekreteraren omformulerade och renskrev rapporter som skulle faxas, medan ekonomen kopierade, öppnade och delade ut post.
En man som intervjuades är idag professor i medicin på KI. Han valde på grund av sin dyslexi (eller tack vare) att alltid skriva korta uppsatser. Då hade han tid att gå igenom texten och redigera noga.
En annan intervjuperson är idag docent i religionspedagogik. Hon funderade på varför ingen hade uppmärksammat hennes dåliga stavning och långsamma läsning, när hon kämpade med skolarbetet timme efter timme, när hon påbörjade olika utbildningar.
Idag hoppas Ulla Föhrer att Dyslexiförbundets samarbete med juristerna på Talerättsfonden ska bära frukt.
– Skolverket vet inte vad de pratar om, när de nekar elever med dyslexi att använda talsyntes på nationella prov. Eleverna är vana att använda sina hjälpmedel och de är nödvändiga för att eleverna ska kunna visa sin språkliga förmåga. De är dömda att misslyckas.
Kunskapen kring hjälpmedel behöver fortfarande öka, menar Ulla Föhrer, men medger att det är en utmaning för dagens lärare att ha kunskap om alla olika behov som kan finnas i en och samma skolklass.
– Skolhälsovården borde ta in logopeder för att avlasta lärarna. En logoped kan vara ett stöd på flera skolor, menar hon. Ulla Föhrer ser heller inget problem med att återinföra specialklasser.
– Gärna specialklasser. Det är bättre för de eleverna och för övriga elever. Specialklasser kan också fungera som ett skydd för vissa barn, säger Ulla och frågar retoriskt:
– Hur känner man sig om man inte hänger med i klassrummet och aldrig kan göra sig gällande? Risken är stor att eleven känner sig utanför och inte inkluderad.
När Ulla Föhrer var med och startade en språkförskola för barn med omfattande språkstörning i Skarpnäck, fick hon en dag ett varmt tack från en av elevernas föräldrar: ”I förra skolan var vår dotter som en dammtuss på golvet. Här blir hon sedd.”
Text och foto: Ylva Bjelle
