”Låt oss sköta sånt som vi är bra på”

Sista året på gymnasiet fick Lars Andersson veta att han har dyslexi och adhd. Då var det för sent att reparera skolgången. Lars var illa rustad för arbetslivet och det kom att dröja 12 år innan han fick sitt första jobb.

Som arbetssökande deltog Lars i 50 olika åtgärder från arbetsförmedlingen. Han skickades på kurser, ömsom för att lära sig söka jobb och ömsom för att läsa upp betygen. Tempot var ofta hög och någon extra hjälp eller anpassning fick han inte. Själv visste han inte heller vilket stöd som gick att få.
   – Jag fick börja på kurser som jag uppenbart inte hade förutsättningar att klara av. Jag som knappt läst en bok i hela mitt liv förväntades till exempel att läsa 300 sidor kurslitteratur på en vecka.

Inte heller praktikplatserna fungerade. Lars hamnade på ställen där det krävdes läs- och skrivförmåga. En gång skulle han vara lärarassistent till en svensklärare, men det gick inte eftersom Lars inte kan stava. På en annan praktikplats skulle Lars ta hand om kopieringsmaskinen. Det låter enkelt, Lars visades in till maskinen och lämnades sedan ensam med instruktionsboken i handen.
   – Men jag kunde inte läsa mig till hur maskinen fungerade. Och inte vågade jag be om hjälp eftersom mitt självförtroende var kört i botten. Det hela blev bara ytterligare ett fiasko.

Lars menar att alla dessa misslyckanden hade gått att undvika. Arbetsförmedlingen visste att Lars hade dyslexi och adhd, men de lärare och kontaktpersoner som Lars mötte verkade inte känna till hans funktionsnedsättning. Om de vetat mer hade de kunnat bemöta Lars på ett annat sätt, gett honom förutsättningar att lyckas.
   – Nu tänkte de nog att jag var dum. Många ser läsförmågan som ett mått på intelligens, de kopplar ihop dyslexi med att man har svårt att lära. Men mitt problem är inte att jag inte kan lära, utan att jag inte kan lära genom att läsa, säger han.

Lars lär sig bäst när han får se hur något fungerar eller när någon berättar. Han tar ett exempel från skolan. Favoritämnet var historia, och trots att Lars inte läste några skolböcker i ämnet fick han högsta betyg. Han lärde sig genom att se historiska dokumentärfilmer.
   Nu har det gått sex år sedan Lars började sin anställning som serveringsvärd på hamburgerrestaurangen Max i Piteå. Där möttes han av chefer med kunskap om funktionsnedsättningar, och som förstod att även om Lars har svårt för att läsa så finns det många andra saker som han är bra på.
   Företaget Max har en struktur som är anpassad till personer som fungerar på olika sätt. Som att materialet som används i internutbildningar finns tillgängligt på olika sätt, i skrift och som film. Och på varje arbetsplats finns en särskild dator för internutbildning, för den som behöver lära nytt eller repetera.

När Lars var nyanställd fick han möjlighet att berätta om sig själv för sina arbetskamrater, att beskriva sina styrkor och svårigheter.
   – Det är en viktig grej att våga berätta, de flesta har förståelse om de känner till dina problem, säger han.

Den som varit borta länge från arbetsmarknaden är ofta både ambitiös och osäker. Man kan vara rädd för att säga om något är för svårt. Därför är det viktigt att ge den nyanställde tid att växa in i arbetet.
   – Men på en arbetsplats måste inte alla kunna allt. Var och en kan sköta det som man är bra på. Det är precis som i landslaget. Zlatan ska inte stå i mål, han ska vara ute på plan och göra mål. Gör man så blir det bra för oss som jobbar, men också för företaget, säger Lars.

 

Text: Eva Hedberg

Ämnen: