Lisbeth Flodman gick med i Dyslexiförbundet när hon var 43 år och bodde i Eskilstuna ”självsammen”, som hon säger, med fyra barn. Yngste sonen hade svårt med läsning i lågstadiet och hjälpen från skolan satt långt inne.
– Det tog flera år och var en kamp. Som tur var kunde jag hjälpa honom på eftermiddagarna, eftersom jag var förtidspensionär, berättar Lisbeth.
När hon var 21 år var hon med i en frontalkrock och har efter det haft problem med ryggen, med mera. När hon gick en arbetsmarknadsutbildning runt 1987 fick hon göra en psykologtest. Svaret fick henne att tänka till:
”Du är lite långsam Lisbeth, men allting är rätt. Det finns inga fel.”
– Så var det ju i skolan också. Jag hann aldrig med, men allt var rätt.
Som ung ville hon bli lågstadielärare, men syokonsulenten avrådde henne, eftersom betygen i svenska och engelska inte var på topp.
– Så jag jobbade i butik och var snabbköpskassörska. En tid hade jag en egen blomsteraffär. Några år arbetade jag inom skolans värld som assistent. Lisbeth har bott i Eskilstuna sedan barnsben och där finns också två av hennes fyra nu vuxna barn.
Har du barnbarn?
– Ja, en hel hög. Alla mina barn och barnbarn är bonusar och har alla en egen stor plats i mitt hjärta, säger Lisbeth och ler. Hon passar på att fotografera den tjusiga kaffelatten.
– Dags att Facebooka. Jag gillar emojisar. Det är enklare att trycka dit en glad emoji, än att i ord beskriva att just nu känner jag mig tillfreds. På Facebook kan jag också skriva på mitt eget dyslexi-sätt.
Lisbeth berättar hur det var när sonen började knäcka läskoden. En logoped hade föreslagit Wittingmetoden. Sonen behövde inte kämpa med lästräning längre, men skulle öva att läsa nonsensord fem minuter om dagen. När Lisbeth läste högt för honom, fick han läsa en och annan mening.
– När han slapp kravet att läsa stora mängder, då blev det enklare. En dag läste han något för mig på en skylt på stan. Då förstod jag att bokstäverna inte längre var krumelurer för honom, utan att de hade fått en betydelse.
I den vevan blev Lisbeth engagerad till Dyslexiförbundets lokalförening i Eskilstuna.
– De hade brist på folk och ringde och bad mig komma på ett årsmöte. Jag gick dit för att lyssna och kom hem som ordförande. Mina barn storskrattade. Skulle jag bli en ordföring med kostym och portfölj?
Lisbeth fick med sig några föräldrar från skolan. Tillsammans deltog de i styrelsens arbete i en källarlokal med soffgrupp.
– Jag ville inte sitta på kortsidan av ett konferensbord. Det är inte min stil, säger Lisbeth.
På första mötet frågade en styrelseledarmot, med facklig bakgrund:
”Har du någon dagordning Lisbeth?”
”Va?”
”Har du någon dagordning med dig Lisbeth?”
”Vad är det?”
”Där står det vad vi ska avhandla, öppna mötet och sånt.”
”Nej”
”Ok, då fixar jag en sån i efterhand.”
– Jag hade ingen aning, men vi hade jätteroligt. Vi fick göra fel, göra om och göra rätt. Jag gillar nog utmaningar. Det har jag nog gjort i hela mitt liv, utan att jag visste om det.
Vad var det som var jätteroligt?
– Vi var en grupp. De flesta var mammor. Vi hade så mycket att delge varandra. Man mår bra av att prata med andra i samma situation. Våra styrelsemöten tog jättelång tid, men här växte en styrka fram. En styrka att hitta egna lösningar. När jag träffade andra vuxna med dyslexi, då gick det upp för mig, nämen det här är ju jag. Jag har också dyslexi.
Text och foto: Ylva Bjelle
