En del gymnasieelever väljer att studera ett år utomlands. Det var också något som snart 18-åriga Moa Erdestål från Västerås ville göra. Hon jobbade och sparade pengar för att kunna åka. Först tänkte hon resa till USA, men så fick hon höra talas om Svenska skolan i Nairobi och blev eld och lågor. Att åka dit kändes som ett mycket större steg än USA.
– När jag satt på bussen från Nairobis flygplats till skolan var det någon som pekade ut zebror efter vägkanten. Då insåg jag att jag verkligen var långt bort. Då reste sig håret på armarna, säger hon.
När Moa sökte till skolan var hon noga med att berätta om sin dyslexi och hon frågade om de kunde ge henne den hjälp hon behövde. De svarade att de skulle göra vad de kunde. Det gjorde de också, även om det tog ett tag innan de kom in i tänket, menar Moa. Men hon fick hela tiden den hjälp hon bad om. Och varje vecka under hela vårterminen hade hon en stående tid hos specialpedagogen.
– Om jag behövde hjälp pratade jag med henne. Jag fick minst lika bra hjälp på Svenska skolan i Nairobi som på mitt gymnasium här hemma. Men som vanligt beror det på den enskilda läraren. De lärare som känner till att jag har dyslexi brukar alltid vara jättebra, säger hon.
Moa har vetat att hon har dyslexi sedan i lågstadiet. Från början trodde alla att hon kunde läsa bra, men det visade sig att hon lärde sig utantill. När texterna sedan blev lite mer avancerade fick hon problem. Tack och lov var hennes lärare uppmärksam och såg till att hon fick gå igenom en utredning.
Att hon så tidigt fick veta varför hon inte lärde sig läsa som klasskamraterna har bara varit bra, menar Moa. Hon lärde sig snabbt att förklara vad för hjälp hon behöver och att känna till sina rättigheter.
– Jag ber om hjälp när jag behöver och jag har hittills aldrig fått ett nej. Och jag har aldrig skämts för att jag har dyslexi, säger hon.
Moa tycker synd om de som får reda på att de har dyslexi sent och som inte får den hjälp de behöver i skolan. Hon menar att utan rätt hjälp är det svårt att klara skolan.
En av Moas största svårigheter ligger i läsningen. Hon tolkar orden fel och då blir innebörden i texten en helt annan än avsett. Hon måste hela tiden tänka efter om det hon läst är rimligt. Att skriva på främmande språk är krångligt, men däremot har hon inga svårigheter med det muntliga.
– Under det här året har jag dagligen pratat engelska och det har varit bra. Dessutom har vi läst Swahili. Det var invecklat men vi hade en fantastisk kenyansk lärare som gjorde varje lektion rolig. Nu hoppas jag att jag kan få tillgodoräkna mig swahili som modernt språk i min gymnasieutbildning.
Men Moas resa var inte bara plugg. Skolan ordnade flera utflykter och en gick till Kenyas högsta berg Mount Kenya, 5000 möh. Moa och hennes skolkamrater fick gå långt och klättra sista biten. Moa berättar att det var väldigt ansträngande.
– Jag var så trött men upp kom vi. Vi fick se soluppgången och även Kilimanjaro, som är Afrikas högsta berg och ligger i Tanzania. Det var oroligt vackert och en av de bästa upplevelserna i mitt liv.
En annan utflykt gick till hamnstaden Kisumo vid Victoriasjön. Eleverna besökte ett sopberg där människor bor och arbetar med att ta till vara på allt som går att sälja. Det är så de överlever, förklarar Moa. De besökte också en farm där man odlade gräshoppor som ska bli mat.
– Det ska vara väldigt proteinrikt. Men de hade precis startar så det fanns inget för oss att provsmaka. Hade det funnits skulle jag ha provat.
Eleverna hann också besöka en skola i Kisumo. Moa och en klasskamrat intervjuade och fotograferade en 12-årig flicka som hette Ruby. Hon bodde hos sin mormor eftersom hennes föräldrar avlidit i AIDS. Ruby ville utbilda sig till läkare. För henne en bra inkomst viktig eftersom den skulle innebära att hennes slapp svälta och oroa sig för att inte kunna gå i skolan.
– Att hon som bara är 12 år gammal tänker på det sättet. Livet är så orättvist. Ett barn ska inte behöva tänka så, säger Moa.
I Nairobi ligger Afrikas största kåkstad, Kibera. Moa och hennes kamrater besökte även den. Kibera är gigantisk och bara fortsätter att växa okontrollerat. Att gå igenom den skulle ta hela två dagar. Moa berättar också att kriminaliteten är hög, att ingen kan gå omkring där ensam och att staten inte verkar bry sig ett dugg.
– Bara en liten bit därifrån ligger vår skola. Där finns allt, el, rinnande vatten och till och med en pool. Nairobi är verkligen kontrasternas stad.
Sen några månader är Moa tillbaka i Sverige och går hon sista året på gymnasiet i Västerås. Efter studenten vill hon ut i världen igen. Hon söker jobb för att kunna tjäna pengar och spara till en resa till Asien och Australien.
– Sen blir det nog studier på högskolan. Jag är intresserad av psykologi och filosofi, men jag är inte lika säker på vad jag vill bli som 12-åriga Ruby i Kisumo, säger Moa.
Vill du läsa mer om Moas resa kan du besöka hennes blogg: moasresa.forme.se.
Text: Eva Hedberg
