Moa Oberst fick sin dyslexidiagnos tidigt. I sjuan fick hon även diagnosen generell språkstörning. Den innebär att hon har svårigheter att förstå och uttrycka sig både i tal och skrift. Förmågan att uttrycka sig märks inte så mycket idag som när hon var yngre eftersom hon tränat upp den. Nu läser Moa tredje året på Riksgymnasiet i Örebro. Det är ett gymnasium för döva och hörselskadade, men även för elever med språkstörning eller ”språknedsättning” som Moa och många andra hellre kallar det. Hon flyttade dit från hemmet i Dalarna när hon var femton år och bor nu i en studentlägenhet i Örebro. Det var inte så roligt att behöva flytta 20 mil hemifrån vid så ung ålder, men nu trivs hon mycket bättre i skolan än hon gjorde på högstadiet. Hon läser handels- och administrationsprogrammet och en av hennes drömmar är att driva ett eget företag.
Högstadiet var som sagt tufft för Moa.
– Jag tyckte det var väldigt jobbigt med betyg. Jag hade F i engelska ända upp till nian. Det gjorde mig sårbar och jag vågade inte visa vad jag kunde. Det var så stora klasser och lärarna såg mig inte. Vi var flera som hade dyslexi. Ingen av oss tyckte om betygen, det var så hårt, säger Moa Oberst.
I samhällsorienterade ämnen, SO, fick hon bra betyg, och det berodde till stor del på läraren som bland annat gjorde en ”lathund” – en lista över vilka begrepp de skulle kunna. Läraren gjorde också sammanfattningar över det viktigaste inom olika områden och hon hade även förmågan att få ur Moa de kunskaper hon kunde men hade svårt att förklara. Moa hade även bra betyg i mer praktiska ämnen som idrott, musik och hemkunskap.
Men de nationella proven fungerade inte alls för Moa. En gång fick hon sådan kramp i magen att hon måste åka in på sjukhus. Läkarna hittade inget fel på henne, utan förmodade att magvärken berodde på stress.
På Riksgymnasiet har lärarna erfarenhet av elever med Moas diagnoser och hon känner sig förstådd. Nu behöver hon inte heller skriva de nationella proven.
– De nationella proven är ett test på lärarna, inte på oss elever, säger Moa.
Att det blev just handels- och administrationsprogrammet berodde bland annat på att hennes syster läste det programmet och på att Moa alltid har gillat att sälja saker.
– Jag skrev i en bok på dagis att jag ville jobba i kassan, berättar Moa som också har två olika extrajobb, det ena i en sportbutik och det andra på ett hotell. Att hjälpa människor är roligt, tycker hon.
Nu har hon och klasskamraten Ellen Fritz, som har samma diagnoser som Moa, fått prova på att starta ett så kallat UF-företag. UF står för Ung Företagsamhet och är en kurs där eleverna får prova på hur det är att driva en egen verksamhet. De har tryckt tygkassar i ekologisk bomull där det står ”Be strong and proud of who you are” (var stark och stolt över vem du är). Nästa steg i deras arbete kommer att bli att skicka påsen till kända personer med dyslexi och andra diagnoser, till exempel artisterna Petter och Viktor Frisk. Förhoppningen är att artisterna ska visa upp kassarna
i sina sociala kanaler.
15 procent av den eventuella vinsten kommer de att skänka till Dyslexiförbundet. Läs i faktarutan hur ni kan hitta kassarna.
När offentliga personer, som till exempel kungafamiljen eller de som nyss nämndes, vågar tala öppet om sina diagnoser betyder det mycket
för Moa.
– Det är stort för unga att höra kända personer berätta att de har dyslexi. När jag var yngre vågade jag inte berätta om min dyslexi, men nu är det annorlunda. Nu vågar jag visa vem jag är.
När det gick dåligt i skolan för att lärarna inte trodde på henne fanns hennes föräldrar där för henne. Hennes mamma, som är speciallärare, pluggade med henne varje dag i högstadiet. Det hände till och med att de sjöng och dansade in läxor.
Mamman har inte dyslexi, men både mormor och syster har det – ”och jag skulle gissa på att pappa har en liten släng av det”.
Moa blev intervjuad i Riksförbundets Attentions medlemstidning (nummer 5/2017) när hon var 16 år.
– Många lärare trodde att det var okej bara man fick texten uppläst, men så är det inte för de som har språkstörning. Man måste få in kunskaperna genom att använda så många olika sinnen som möjligt, till exempel berätta, diskutera, lyssna, läsa, rita, göra praktiskt, se på film och så repetera, repetera, repetera, sa hon bland annat till den tidningen.
För drygt ett år sedan blev Moa också deltagare i projektet Begriplig text. Projektledaren Ester Hedberg hittade henne i samband med ett
besök på Moas skola.
– Jag ville gärna vara med för att kunna göra skillnad. Jag var lite nervös men det lugnade ner sig. Det är inte så läskigt att prata om sig själv när jag vet hur jag vill ha det. Det var väldigt kul, säger Moa.
Moa är med i en av Begriplig texts filmer där hon får i uppgift att läsa en text utifrån hur begriplig den är för henne. Hon har också varit med och gjort Attentions film ”Vad är
språkstörning?” där hon är berättarrösten och även har hjälpt till att skriva en stor del av manuset. Samma år spelade hon också in ett avsnitt för Funka Olika-podden om livet med funktionsnedsättning för Habilitering och Hälsa Region
Stockholm.
– Jag älskar att stärka andra. Man ska inte skämmas för att man har dyslexi. När man är ung kan det vara svårt att berätta vem man vill vara och vem man är, men nu tycker jag att det är coolt att ha dyslexi. Vi tänker på ett annat sätt än de som inte har några svårigheter. Vi tänker i andra banor och kan komma på flera lösningar än andra, säger Moa Oberst.
Text: Marja Beckman
Fotnot: Riksförbundet Attention arbetar för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
