Rapport från Lärarkonferensen

Åhörare på lärarkonferensen  2014  (Foto: Eva Hedberg)
Åhörare på lärarkonferensen 2014 (Foto: Eva Hedberg)
Dyslexiförbundet FMLS anordnade Lärarkonferens den 13 juni på ABF i Stockholm. Återkommande uppmaningar hos talare under dagen var att inte vänta på diagnoser och att inte vänta med att göra insatser.

Ett hundratal lärare satt i publiken under lärarkonferensen. Rubriken för dagen var: "Få med alla elever på tåget! – även de som har svårt eller inte kan sitta still." En psykolog, kända ansikten från dyslexi-Sverige, experter på hjälpmedel, samt rektorn på Ängkärrskolan föreläste.

Gunilla Carlsson Kendall, psykolog verksam inom skolan, pratade om vad skolan och lärarna kan göra för att hjälpa elever som har svårt att lära sig, samt elever som är stökiga. Gunilla pratade om att det är viktigt att inse att till exempel inlärningsförmåga och stökighet, precis som längden hos eleverna varierar enligt normalfördelningskurvan. Vissa elever har lätt för att lära sig och för att sitta still, andra har svårt. Varje klass kommer att innehålla elever av alla sorter. Men det viktiga är att skolan och lärarna anpassar sitt arbetssätt och sin miljö, efter skillnader i längd, förmåga till inlärning och mängden myror i kroppen.

Gunilla Carlsson Kendall tryckte också på att det är viktigt att skolan inte inväntar en diagnos, utan att man förändrar sitt arbetssätt utifrån elevernas funktionsnedsättning. Många av eleverna som anses vara stökiga och ouppmärksamma, har problem med tidsuppfattning, att ta beslut, att minnas, att planera, att fokusera och att bromsa impulser. Lärarens uppgift är att få en så bra relation som möjligt till eleven och i varje situation frågar sig vilka förändringar som har fungerat förut. Relationen är viktig, men också kunskapsöverföringen mellan pedagoger, samt att arbeta med motivation, struktur och lagom svåra uppgifter. Alla elever behöver utmaningar, men uppgifterna får inte för svåra.

Catharina Tjernberg berättade efter lunchen om sitt arbete med läs- och skrivundervisning. I sitt arbete har hon följt ett antal lärare som har lyckats med läs- och skrivundervisningen. Hon har varit med lärarna under lektionerna samt samtalat med dem om deras undervisning.

Några av de viktiga faktorerna för att få till en bra läs och skrivundervisning är:

· att genom högläsning skapa en gemensam upplevelse för eleverna,

· att börja med läsförståelse redan i förskolan genom att till exempel tala om texter,

· att lära eleverna hur strukturen för en text ser ut,

· att genom samtal visa på kopplingen mellan texten och barnen, omvärlden och andra texter,

· att lära ut hur man sammanfattar texter.

Carin Segerström, rektor på Ängkärrskolan berättade om hur skolan arbetar med barn med dyslexi och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Bland deras elever, som alla har grav dyslexi, är det 14 elever som "bara" har dyslexi. Andra funktionsnedsättningar som ADHD och ADD är vanliga.

På skolan arbetar man i små grupper eftersom alla elever behöver mycket stöd. Carin Segerström anser de små grupperna är extra viktiga om man vill kunna arbeta med en stark personlig kontakt med varje elev. Alla lärare arbetar efter en undervisningsplan som är framtagen av specialpedagogen, samt med tydliga åtgärdsprogram för eleverna. Skolan arbetar med mycket fortbildning för lärarna samt med kollegialt lärande.

– Att dessa barn identifieras som "svaga elever" är stigmatiserade, säger Carin Segerström. De är inte svaga i grund och botten, men saknar verktyg för att kunna visa sin styrka.

På tal om den infekterade debatten om Skolverket och reglerna kring de nationella proven, så säger Carin Segerström:

– Åtgärdsprogrammen är stipulerade i Skollagen, och det innebär att när Skolverket går ut i ett direktiv och säger att man inte får använda hjälpmedel, så är det ett försök att sätta Skollagen ur spel. Vi har gjort en tolkning tillsammans med jurister: Om skollagen säger att åtgärdsprogrammen bland annat ska innehålla information om vilka hjälpmedel eleven har rätt till, så kan inte Skolverket säga i en förordning att eleverna inte får använda sina hjälpmedel.

Åtgärdsprogrammen är alltså centrala och viktiga. Enligt Carin bör de bland annat innehålla information om anpassningar på skolnivå, anpassningar för den enskilde eleven, och anpassningar för ett speciellt ämne. Åtgärdsprogrammen måste brytas ner i små steg, som är mätbara. Programmens ska inte bara innehålla  information om vad som ska förbättras, utan om hur förbättringen ska åstadkommas. Var behöver eleven öva sig på? Hur ska målet nås? Genom att målen är nedbrutna i små steg, så blir åtgärdsprogrammen ett verktyg för pedagogens utveckling.

Ämnen:

Relaterade artiklar

Få med alla elever på tåget!