Språk och språk

Så där är det, att man ibland vet vad man vill säga, men att språket har svårt att räcka till. I olika sammanhang har jag försökt förklara skillnaden mellan talat och skrivet språk. Jag har försökt förklara det både muntligt under föreläsningar och samtal, och skriftligt i böcker och artiklar.

Bakgrunden är att många av oss som har läs- och skrivsvårigheter/dyslexi, på 1990-talet ställde stora förhoppningar till teknikens landvinningar. Att tal-till-textomvandling skulle bli lösningen. Att man i framtiden skulle kunna tala in muntligt och att datorn skulle presentera det som text, bara tekniken blev bättre.

Själv intervjuade jag då under några år en vän. Han berättade sin historia på band, sen skrev jag av banden. Det gick bra, men resultatet var oläsbart. Jag jämförde också en författare som ansågs skriva folkligt, från tidigt 1800-tal – C.J.L. Almqvist – med hans motsvarighet från vår tid – Stig Claesson ”Slas”.

På almqvists tid hade skriftspråket ännu inte standardiserats. Man kunde fortfarande stava ordet ”vatten” på elva olika sätt. Almqvists skrivna meningar var, liksom H.C. Andersens, mycket långa för att de låg talet nära. Att lyssna till dem är därför lättare än att läsa dem. De är också mer trogna den direkta tanken. Slas däremot har bearbetat och komprimerat den ursprungliga tanken, för att med hjälp av skriften, återskapa dess innebörd, så att den tycks oss folklig och enkel. Men ingen talar som Slas skriver.

Detta har jag alltså under åren, försökt förklara på olika sätt. Så hittar jag på ett antikvariat boken ”Teknikspråk & Språkteknik” med illustrationen ”Språk och språk” av Kaianders Sempler.

Med bildens hjälp förklarar han detta bättre, än jag kunnat göra med ord. Jag får rysningar i hela kroppen. För det var detta jag upplevde i skolan och jag vet att många med mig upplevt samma sak. Vi behärskar det muntliga, som är associativt och socialt, men det räknas liksom inte i skolan, där ett logiskt, kronologiskt sätt att tänka, favoriseras. I skolan gynnas detaljkunskap och korvstoppning, som går att mäta, framför förmågan att reflektera.
   Kanske är det ingen tillfällighet att författare med dyslexi, såsom Slas, Lennart Hellsing, H.C. Andersen, med fler, blivit folkkära och att det inte är på grund av skolan. Kanske är det trots den.

 

Torbjörn Lundgren

Ämnen: