Torbjörns hörna: Betraktelser över ordet stigma

Bild på Torbjörn Lundgren
Torbjörn Lundgren
Det finns ord som upplyser och ord som mörkar. Ord som en gång bidragit till förståelse kan övergå till att dölja skeenden. Ta till exempel ordet stigma som ofta förekommer i skolsammanhang.

Jag är man, författare, konsument, trafikant, svensk och dyslektiker. Inom Dyslexiförbundet FMLS, försöker vi säga ”personer med dyslexi”, eftersom dyslexin bara är en del av vår personlighet. Lik förbaskat är jag, konsument och trafikant, trots att jag inte alltid handlar eller reser. Vad är det då som skiljer? Jo, alla är vi, till och från, konsumenter och trafikanter. Författare anses som fint, och hälften av befolkningen är män, därför är dessa definitioner inte stigmatiserande. Att vara svensk är självklart? Men invandrare, utlänning, tvåspråkig, dyslektiker. Plötsligt riskerar vi att stigmatisera.

Historiskt sett kommer ordet stigma från grekiskan och betyder ”märke av stick” eller brännmärke. På den tiden kunde man stympa brottslingar för att göra deras brott synligt och ännu för några hundra år sedan kunde mördare i Sverige benådas, om de tog på sig bödelsrollen. Men då skars också öronen av på dem, så att omgivningen kunde se vilka de var – de stigmatiserades.

För hundra år sedan var skilsmässor stigmatiserande, för att inte tala om att vara ”oäkting”. För 60 år sedan var titeln på Moa Martinssons roman: Mor gifter sig, därför uppseendeväckande. Idag talas det i skolans officiella dokument inte ens om föräldrar, utan om vårdnadshavare. Tiderna förändras, men företeelserna finns kvar. Vad är det då som sker? Jo, när ett fenomen görs synligt, ändrats omgivningens attityd till det. Fördom vänds till insikt.

När jag talar om dyslexi med lärare och som ryggmärgssvar får ordet stigma, med innebörden att man inte ska sätta namn på företeelsen, så är det naturligtvis sagt i all välmening. Men det sker reflexartat och bygger på stigmatiserande ideologi. Det blir aktuellt som svar på orden dyslexi, ADHD, afasi, men aldrig på ”svag elev”, ”svagpresterande” eller ”stökig elev” – benämningar, som i sin uppgivenhet, skuldbelägger och allvarligt kränker eleven.

I boken Dyslexi – diagnos på gott och ont tar Karin Zetterqvist Nelson upp problematiken, genom att analysera barnens, föräldrarnas och lärarnas attityd till diagnosen. De flesta barn som fått en diagnos accepterar den. Förvånansvärt många ser den förklaring diagnosen medför, som en befrielse. En del är mer neutrala och några få undviker den helt. När man läser lärarnas åsikter, så kommer de negativa attityderna från lärare som inte är involverade i barnens läsutveckling. Och även om det inte beläggs fullt ut, så förefaller det, som om de få barn som mår dåligt av diagnosen, har lärare som fnyser åt den. Att en del vuxna, med sina attityder sakpar problem – att de stigmatiserar.

Ordet stigma, som i skolans värld används med fokus på den berörda eleven, döljer alltså det verkliga problemet – att det är omgivningen som stigmatiserar. Det åligger därför skolledningen att via fortbildning ta itu med den okunskap som ännu finns om dyslexi, och neuropsykiatriska funktionshinder, och därmed sätta fokus på dem som stigmatiserar.

Torbjörn Lundgren

Ämnen: