Wilmas historia

Tonårstjej framför träd med höstlöv (Foto: Wilma H.)
Krönika: Jag kände mig så trög, som om allting kom på plats men ändå inte. Att livet fick en förklaring. Varför jag hade så svårt med och läsa. Varför allting har varit så mycket svårare för mig än för alla andra. Jag har dyslexi.

Jag kände mig så trög, som om allting kom på plats men ändå inte. Att livet fick en förklaring. Varför jag hade så svårt med och läsa. Varför allting har varit så mycket svårare för mig än för alla andra. Jag har dyslexi. Jag tror ni vet vad det är. Och det visste jag också. Min brorsa hade det. Min kusin hade det. Jag visste vad det var och jag visste att det inte var en sjukdom men att det är som en tröghet i min hjärna. Jag visste inget bättre eftersom jag var 12 år men det ända jag visste är att det alltid har varit svårt för mig i skolan.

 

Jag kommer ihåg när jag gick i trean och skulle precis gör nationella proven. Tror det var mitt första nationella prov. Men jag var inte nervös. Jag visste att jag bara kunde göra mitt bästa och det visste min lärare och mina föräldrar och ärligt. Jag gjorde mitt bästa, vad jag kommer ihåg i alla fall. Men min lärare jag hade såg alltid att det var svårt för mig och hon ville hjälpa mig så mycket. Så hon pratade med en hjälplärare på skolan. Lotta hette hon. Kommer ihåg att min lärare bad mig komma ut från klassrummet för att prata med henne och utanför dörren stod den där specialläraren, Lotta. Hon hade en gul lapp med sig men jag kommer inte ihåg varför, men jag kommer ihåg att min lärare Karin sa att jag skulle följa med henne och göra några tester. Som att läsa och skriva. Och det ända som jag kommer ihåg om vad jag sa var: ”-är det någon annan som ska göra det också?”. Och hon sa att det var det. Hon sa att min bästa vän också skulle göra det här testet. Men anledningen till varför jag säger det här är för att det absolut första som kom upp i mitt huvud och som gjorde mig mest rädd var att ”ska bara jag göra det här?”. Jag var så rädd att det bara jag var som var annorlunda och nu när jag tänker tillbaka på det här, så inser jag att rädsla var det jag var allra mest rädd för. Rädslan att vara ensam. Inte att det var svårt. Inte att det skulle gå dåligt. Utan att jag var ensam om att göra det. Och det gör mig ledsen. Om jag tänkte så. Vad tänker alla barn nu? Vad tänker dom när dom får reda på att dom ska göra tester. Jag vill inte att dom ska känna så.

Men den här specialläraren hjälpte mig. Kommer inte ihåg hur men jag vet att i slutet av femman gjorde jag en dyslexiutredning och tror det aldrig skulle hända om det inte var för henne. Med det sagt, barn behöver lärare som inte är rädda och säga till föräldrarna att dom behöver hjälp. Så i femman gjorde jag denna utredning och det hjälpte mig men ändå inte på något sätt, men det är värt att göra den i alla fall. Det kommer aldrig att ändras. Det är viktigt att veta att man har dyslexi istället för att gå runt och tro något annat om sig själv vilket jag tror jag hade gjort om jag inte gjorde utredningen.

 

Hela mitt liv har jag fått trycka upp mig själv från marken för att kunna få luft. Jag har alltid varit tvungen och kämpa hårt. Och när jag menar hårt menar jag det verkligen. Har bokstavligen fått jobbat arslet av mig för att komma dit jag är idag. Och det värsta är att jag inte är klar. Har hela mitt liv framför mig. Tre år i skolan till och måste fortfarande trycka mig upp från marken.  Det kändes som om jag alltid skulle ha det så jobbigt i skolan. Och det är sant. Jag har det sjukt jobbigt. Helt ärligt så är det en börda och vara i skolan. Men jag går ditt. Jag jobbar. Jag försöker och få bra betyg. Men ibland räcker det inte. Och oftast kan det där ibland förändras till alltid. Känns som jag pluggar hur mycket som helst. Som om ingen jobbar hårdare än vad jag gör. Men det är inte sant. Det finns så många som jobbar hårt också. Folk som också känner som jag. Folk som har dyslexi. Och alla behöver hjälp. Vissa mindre än andra men alla behöver hjälp för att inte behöva trycka sig uppåt hela tiden. Att inte vilja gå till skolan för man vet att det inte är någon mening. Alla behöver hjälp.

Okej. Det är mycket ni inte vet. Du kanske tycker det är töntigt och ha dyslexi. Att det är en missbildning men nu ska du lyssna på mig. Det är motsatsen till töntigt. Jag vet att personer som precis har vetat att dom har dyslexi inte vet vad dom ska göra. Dom vet inte hur dom ska kunna få bra betyg. Hur allting kan bli enkelt. Och jag ska vara ärlig. Det kommer inte bli lätt. Det kommer vara svårt och du kommer känna dig som om ingenting kan göra dig lika smart som din bästa vän eller alla andra i klassen. Jag tänkte så. Jag tänker så. Men det jag har lärt mig är att man inte ska jämföra sig. Man ska inte må dåligt över att andra får bra betyg. Jämför dig inte. Det kanske var bra när du gick i trean och du jämförde dig med din bästis om vem som hade snyggast kläder men det funkar inte så när det kommer till hjärnan och kunskap. Det är något helt annat. Något så mycket svårare.

Dyslexi är ingen sjukdom. Det bara känns som en sjukdom. Jag ser mig själv som om jag är dum i huvudet. Som att någonting saknas i min hjärna. Men sanningen är att jag borde inte det. Och inte du heller. Oavsett hur jobbigt det blir så kommer du alltid komma tillbaka till det stället då du tänker. Tänker på hur du ska kunna överleva skolan om du inte ens kan överleva dig själv. Men du kan. Man kan allt men det är svårare för vissa personer. Och allting är svårare för en person med dyslexi. Eller ja. Nästan. Jag hade någonting jag var bra på. Något jag brukade dö för. Fotboll. Fotboll var mitt ankare. Ett ankare som höll mig vid liv. Om jag tyckte det blev svårt gick jag ut och sparkade fotboll. Sparkade så hårt jag kunde tills jag inte hade någon kraft kvar. Det är ett ankare. Alla behöver ett ankare. Det kan vara vad som helst. Det kan vara din mamma, din syster, din pappa, din lillebror, ditt husdjur. Allting. Men jag tycker att man behöver något som kan hålla upp en när man faller.

Mitt ankare försvann för några år sedan. Fotbollen tog över min skola och mitt vardagsliv. Så var tvungen och välja mellan att få en utbildning eller göra något jag älskar. Om jag var 12år skulle jag ha valt det jag älskar men jag har lärt mig av min pappa och mamma att utbildning är det viktigaste du kan ha. Om du inte har det kommer du ingenstans. Och det är sant. Man gör det inte. Men man kommer ingenstans om man får E i alla ämnen man gör heller. Enligt mig.

 

Sedan jag började sexan har jag haft betyg. Och det var en växling för mig, för samma sommar skulle jag börja på en helt ny skola. Med helt nya vänner och helt nya lärare fick jag reda på att jag hade dyslexi. Det chockade inte mig. Visste på något sätt att jag alltid haft det. Men ville bara att jag skulle ha fel. Jag har alltid trott att man kan jobba upp dyslexi. Att det är som fotboll. Om man tränar tillräckligt mycket så kan man det. Och jag har försökt med dyslexi. Jag har försökt träna upp den så jag inte har det svårt. Men det är så mycket jobbigare än vad jag trodde.  När man börjar med nya betyg. Man har aldrig haft betyg förut. Och man vet att man har dyslexi. Det blir svårare ska jag säga. Jag visste inte om jag skulle klara av och gå 7 år till med betyg. Att alltid ha press. Att alltid veta att man måste få mer än E annars är man dum i huvudet. Det är så jobbigt. Det var så jobbigt. Alla i min klass har toppenbetyg. Får oftast alla rätt och aldrig fått ett E. Men mitt liv består av E. Det består av falska förhoppningar och jobbiga stunder när man måste sitta och plugga hela tiden.

Jag tycker att unga personer som har dyslexi, barn, barn som går i trean och inte vet vad det innebär. Tycker att dom ska få en chans och få hjälp. Att få veta vad dom ska göra.

Jag vet att många i trean inte kan läsa så bra. Att dom kanske inte läser och förstår det jag säger, men jag vill att alla ska förstå hur det är med dyslexi och hur det påverkar en så mycket. Barnen behöver mer hjälp än vad dom äldre med dyslexi behöver. Vi/jag kan ta hand om mig själv och vet vad jag behöver. Men dom yngre, dom vet inte vad dom behöver. Vad som kommer hända eller hur svårt det kommer bli. Därför vill jag att alla föräldrar som vet att deras barn inte är det duktigaste på att skriva och läsa gör en dyslexiutredning. Jag har sagt att det är jobbigt och ha dyslexi. Och det är det. Men jag tror att det är ännu jobbigare och leva med att man bara får E i allting utan att veta varför. Jag vet att min dyslexi förhindrar allting jag gör i skolan. Visst, jag kanske inte är den smartaste men jag är tillräckligt smart och förstående för att veta att det är så sjukt mycket press i skolan idag. Alla jämför sig med varandra och om man inte får bra betyg, då är man dum. Och det är fel. Det gör mig ledsen att veta att det finns personer som har det jobbigare än vad jag har. Jag vill hjälpa dom så mycket som möjligt. Jag är trött på att jag jämför mig med andra.

Så därför säger jag, hjälp dig själv. Hjälp dig själv att komma ihåg att du är bra oavsett vad som händer eller oavsett vad någon annan säger, hjälp dig själv att börja skolan med att komma på rätt väg och få bra betyg. Jag skulle göra allting för att bli som mina kompisar. Att få vara smart. Men jag vet att dyslexi är en del som inte är fel. En del av mig som inte är dåligt. Det är bara ett hinder. Och om du inte tycker så, fortsätt kämpa tills du kommer dit där du känner dig som den smartaste personen i din klass. Det behöver vara inte sant, det behöver bara vara sant i ditt huvud och att du tror på det. 

 

Och till dig som barn. Till dig som vill få tips om hur du ska göra för att det ska bli enklare i skolan. Jag vill vara ärlig och säga att du kommer ha det svårt. Du kommer få kämpa mer än alla andra. Du kommer inte känna dig lika smart som alla andra. Men du är smart. På ditt egna sätt.

Jag har aldrig tyckt om och läsa därför har det varit så svår för mig att plugga och läsa långa texter. Det är det som har varit det svåraste. Att inte minnas allting jag läser och helt ärligt har inget tips på det, men det jag kan säga är att försök läsa minst 15 min varje dag. Jag skulle ha gjort det så fort jag fick reda på att jag hade dyslexi, men det gjorde jag inte. Och gör det fortfarande inte men tro mig det kommer hjälpa dig så mycket. Jag gjorde det aldrig för jag har alltid trott att jag kunde klara mig utan att läsa. Men i skolan är det två saker som du gör mest. Läsa och skriva. Skriva är min del. Skriva är det jag älskar. Även fast jag har dyslexi så älskar jag att skriva uppsatser. Jag bryr mig inte om det är stavfel. Jag vill bara utrycka mina känslor och det gör jag bäst genom text. För att det ska vara enklare för dig måste du hitta något som du älskar när det gäller skolan. Och helst något som du kan ha nytta av i framtiden. Det kommer göra det lättare. Och att du ser dig själv som en unik person. Som om du är egen. Att du är smart. För det är du. Tro mig. Skulle aldrig ljuga. Är trött på att ljuga och på att se världen som perfekt när den inte är det. Det är i alla fall så jag ser det. Allting som hänt i mitt liv har lett mig till detta ögonblick och måste försätta kämpa för det ögonblicket.

 

// Wilma 16 år

 

Ämnen: